Montag, 14. September 2026

Ido Saluto 3/2026 (Korrekturversion)

 

Kontenajo





Parolo da la redakterio..................................................................................................3



Rubriko: Ido-vivo - Aktivaji e novaji di nia asociuro e la Idistaro

Einladung zur Jahreshauptversammlung der DIG 2026......................................4

Deutsche Ido-Gesellschaft würdigt Heinrich Peus in Dessau.............................4

Kurta novaji.........................................................................................................5



Rubriko: Linguo

La grupo Linguo aceptas plura nova Ido-vorti..................................................14



Rubriko: Literaturo

La fenomeno dil "Paf-ocidita Renesanco"ed la libro-serio "Nia 20a"

da Ivan Kohan......................................................................................................

Quar originala Ido-poemi di dek-e-un vorti da Emma Schmidt...........................


Rubriko: Kulturo

Legendo. Ye la 16-ma mayo mortis la aktorino Angelica Domröse en lua hemo-urbo Berlin. trad da Günter Schlemminger............................................21



Rubriko: Filozofio

Budo e la unesma kauzo. Selektata da J. Viol.....................................................

Parolo da la redakterio



Kara lektanti dil "Ido-Saluto!"

La Germana Ido-Societo videbligas Ido. En Dessau Rainer Höhling diskursis pri Heinrich Peus ed Ido en expozo pro la transloko di Bauhaus ante 100 yari. Ye la 27ma e 28ma novembro 2026 eventos itere la maxim granda linguo expozo di Europa EXPOLINGUA en Berlin. Quale en multa yari la Germana Ido-Societo havos sua inform-estaleyo e ni prizentas Ido en diskurso che la EXPOLINGUA.

Ja un dio antee la Germana Ido-Societo elektos nova direktantaro. Vi trovas la invito en ca numero.

Nia nefatigebla samideano Günter Schlemminger festis ye la 28ma agosto 2026 sua 95ma aniversario. La Germana Ido-Societo gratulas kordiale sua aktiva membro e tradukero di Germana klasika literaturo aden Ido. En ca numero ni prizentas sua nova Ido-libro e vi povas anke deskovrar sua tradukuro dil famoza poemo John Meynard da Theodor Fontane aden Ido.

Literaturo pleas granda rolo en la Ido-vivo. En ca numero dil Ido-Saluto! vi povas trovar tre interesiva artiklo da nia nova samideano Ivan Kohan de Ukraina, qua prizentas la Ukrainana literaturo dil 20ma yarcento a ni.

Ni tre joyas pri nia nova membro Hermann Biber de Schweinfurt, qua membreskis en nia asociuro ante kelka semani. Boveno che la Germana Ido-Societo Hermann!

En ca numero vi anke trovas raporto pri la internaciona Ido-renkontro 2026 en Bilbao. La Germana Ido-Societo projetas aranjar la internaciona Ido-renkontro 2027 en la regiono dil Lago dil Konstanz. Vi balde trovos plusa informi pri to en nia revuo!

Me deziras agreabla lektajo dil nova numero dil Ido-Saluto!

Ni sempre joyas pri via idei, propozi, komenti e kontributaji a nia jurnalo. Skribez a gisdirektantaro@idolinguo.de





Dro. Thomas Schmidt, Prezidanto dil Germana Ido-Societo





Einladung zur Jahreshauptversammlung 2026


Die diesjährige Jahreshauptversammlung der Deutschen Ido-Gesellschaft e.V. findet am Donnerstag 26. November 2026 von 17.00 Uhr bis 19.00 Uhr im Lichtenberger Beratungs- und Bildungszentrum LIBEZEM, Rhinstraße 9, 10315 Berlin statt.


Alle Mitglieder und Interessenten sind herzlich eingeladen daran teilzunehmen.



Vorläufige Tagesordnung:


  1. Begrüßung der Teilnehmer und Gäste durch den Vorstand der DIG

  2. Wahl eines Versammlungsleiters / einer Versammlungsleiterin

  3. Wahl eines Protokollführers / Wahl einer Protokollführerin

  4. Beschluss über das Rederecht der Gäste

  5. Beschluss über die Tagesordnung

  6. Bericht des Vorstandes der DIG über seine Amtsperiode

  7. Bericht der Schatzmeisters

  8. Bericht der Kassenprüferin

  9. Diskussion zu den TOP 6-8

  10. Entlastung des Vorstandes und der Kassenprüferin

  11. Feststellung der Beschlussfähigkeit der JHV

  12. Persönlichkeitswahlen zu den Vorstands-Funktionen lt. Satzung §6

12a) Wahl des Präsidenten /der Präsidentin

12b) Wahl des Vizepräsidenten / der Vizepräsidentin

12c) Wahl des Sekretärs / der Sekretärin

12d) Wahl des Schatzmeisters / der Schatzmeisterin

12e) Festlegung der Zahl der Beisitzer/Beisitzerinnen für den neuen Vorstand

(mindestens einen/eine) und Wahl der Besitzer / Beisitzerinnen

  1. Wahl der Kassenprüfer / Kassenprüferinnen

  2. Anträge und Verschiedenes

  3. Schlusswort des neuen Präsidenten/der neuen Präsidentin


Alle Mitglieder können schriftlich vorab Anträge an die Versammlung stellen oder mündlich während der Versammlung, die auf der Jahreshauptversammlung diskutiert und abgestimmt werden. Die Versammlung findet auf Deutsch statt.


Für den Vorstand

Dr. Thomas Schmidt, Präsident der Deutschen Ido-Gesellschaft e.V.

Rubriko: Ido-vivo - Aktivaji e novaji di nia asociuro e la Idistaro



Deutsche Ido-Gesellschaft würdigt Heinrich Peus in Dessau

Anlässlich des 100. Jahrestages der Eröffnung des „Bauhaus-Gebäudes“ im anhaltischen Dessau 2026 richtete das dortige Stadtmuseum den Wunsch an die Deutsche Ido-Gesellschaft e.V. (DIG), den damals international bedeutenden Idisten Heinrich Peus in einem Vortrag zu ehren. Dieser Vortrag unter dem Titel „Die Pflege der Plansprache Ido als Beleg für die weltoffene Atmosphäre im Dessau der 1920er Jahre – Vielfältiges Engagement des SPD-Politikers Heinrich Peus“ wurde am 14. Juni 2026 im Dessauer Stadtmuseum von DIG-Vorstandsmitglied Rainer Höhling gehalten. Der folgende Text gibt auf die Plansprache Ido bezogene Auszüge aus dem Vortrag wieder.

Sein Redetalent hatte Heinrich Peus schon während seines Studiums an der Berliner Friedrich-Wilhelms-Universität, der heutigen Humboldt-Universität, eingesetzt. Er trat häufig als Versammlungsredner auf, nachdem er 1890 in die gerade wieder zugelassene Sozialistische Arbeiterpartei (SAP) eingetreten war. Auf einer Agitationstour der nachfolgenden SPD durch das Herzogtum Anhalt hielt Peus im September 1891 seine erste Rede in Dessau. Dort widmete er nun einen Großteil seiner organisatorischen Fähigkeiten dem von ihm gegründeten „Volksblatt für Anhalt“. Dessen erste Ausgabe erschien am 2. November 1891. Stolz berichtete er 1925, die Zahl der Abonnenten auf 15.000 gesteigert zu haben - und dies in einem Land mit lediglich 330.000 Einwohnern.

Ab 1907 warb Peus im „Volksblatt für Anhalt“ die Leser regelmäßig für Ido, damals als „Welthilfssprache“ bezeichnet. Er sah in dieser Sprache eine Möglichkeit, Barrieren zwischen Völkern zu überwinden und die Arbeiterschaft der verschiedenen Länder zu einen. Als leitender Redakteur einer Zeitung verfügte er über ein geeignetes Instrument zur Verbreitung einer großen Vielfalt von Informationen. In der als Komitato bezeichneten Verwaltung der internationalen idistischen Vereinigung Uniono por la Linguo Internaciona (ULI) war er neben deren Ehrenpräsidenten Prof. Dr. Wilhelm Ostwald der einzige Deutsche. Peus wurde mit der Funktion des Vizepräsidenten des Komitees für die Weltsprache Ido betraut und darüber hinaus zum Präsidenten des deutschen Ido-Bundes ernannt.

Nur wenige Jahre nach der internationalen Verständigung auf die Hilfssprache Ido zerstörte der Erste Weltkrieg die Anfänge organisierten Arbeitens für die Plansprache in vielen Ländern Europas. Mit dem Tod des Hauptinitiators Louis Couturat zu Beginn des Krieges verlor die junge Ido-Bewegung zugleich ihre international einflussreichste Persönlichkeit. Als sich die Völker feindlich gegenüber standen, erlahmten die Aktivitäten zur Erweiterung der Zahl der Ido-Sprecher.

Erst 1921 – drei Jahre nach dem Ende des Weltkriegs - gelang es, in Wien den ersten Ido-Kongress zu organisieren. Es war beabsichtigt, damit einen symbolischen Beitrag zum friedlichen Zusammenleben der Völker zu leisten.

Vom 25. bis 28. August 1922 richtete Dessau den nächsten Ido-Weltsprache-Kongress aus. Dazu versammelten sich rund 240 Teilnehmer aus 14 Ländern in der Muldestadt. Die „Welthilfssprache Ido“ sollte nach Peus’ Auffassung insbesondere den Arbeitern helfen, die nationalen Schranken der Sprachen zu überwinden und zu globaler Verständigung zu gelangen.

Heinrich Peus galt international als einer der eifrigsten Propagandisten des Ido. Gewissermaßen als Pionierleistung erarbeitete er für die Plansprache eine Kurzschrift, der Stenographie vergleichbar. Wie diese sollte sie das schnelle Schreiben bzw. Mitschreiben einer Rede oder das Festhalten eigener Gedanken ermöglichen, fand aber nur wenig Anklang bei den Idisten außerhalb und auch innerhalb Deutschlands.

Nach der Machtübernahme Hitlers zog sich Peus weitgehend aus der Öffentlichkeit zurück. Wie aus seinem schriftlichen Nachlass ersichtlich ist, verfasste er jedoch weiterhin umfangreiche Aufsätze zu grundlegenden gesellschaftspolitischen Themen. 1936 erkrankte er schwer, und im April 1937 starb er. Auf dem Friedhof nahmen etwa 400 Menschen Abschied von Heinrich Peus.

1960 gründete in Westberlin mit Alfred Neußner ein sprachlich begnadeter Geschäftsmann die Deutsche Ido-Gesellschaft (DIG). Diese DIG hat derzeit etwa 50 Mitglieder.

Einen neuen Aufschwung erhielt Ido mit der Jahrtausendwende durch das Internet. Dort gibt es inzwischen eine eigene Ido-Wikipedia mit rund 55.000 Artikeln auf Ido. Es existieren Facebook-Gruppen, Telegram-Gruppen, WhatsApp-Gruppen, Google-Gruppen und Musik-Videos in der Plansprache. 2022 hatte die DIG aus Anlass des 100. Jahrestages des Ido-Weltsprache-Kongresses in Dessau eine Konferenz veranstaltet und im Jahr darauf in Kassel, ebenfalls zum 100. Jahrestag des dortigen Ido-Weltsprache-Kongresses. 2024 luden die spanischen Idisten nach Madrid ein, und 2025 war wieder die DIG Gastgeber für ein Treffen in Berlin und Potsdam.

Es gibt eine breitgefächerte Literatur auf Ido, sowohl Übersetzungen als auch Originalliteratur. Unter den Idisten sind berühmte und sehr fleißige Autoren, deren Werke direkt auf Ido publiziert werden. In jedem Jahr erscheinen neue Bücher, viele inzwischen nur im Internet, weil dies kostengünstiger ist. Es gibt Übersetzungen von Weltliteratur wie den Werken von Shakespeare.

DIG-Mitglied Günter Schlemminger übersetzt bekannte deutsche Texte, vor Kurzem „Aus dem Leben eines Taugenichts“ von Joseph von Eichendorff und als jüngste Arbeit Heinrich Heines „Harzreise“. Für seine auf Ido geschriebenen Kriminalromane unter Idisten weltweit bekannt ist der US-Amerikaner Brian Drake, der ein breites literarisches Spektrum beherrscht.

DIG-Präsident Dr. Thomas Schmidt nutzte die elektronischen Möglichkeiten, um die Ido sprechende Kunstfigur „Emma“ zu kreieren. Für ihn ist die Plansprache sehr gut für die internationale Kommunikation geeignet. Man könne sich in Ido schnell und gut mit Menschen aus vielen Ländern austauschen. Es bereite ihm Freude, sich mit Gleichgesinnten zu treffen und über die Ido-Bewegung und die gemeinsame Sprache zu beraten.



Germana Ido-societo judikas Heinrich Peus en Dessau

Okazione la 100ma aniversario di la fonduro di la „Bauhaus-Gebäude“ en la anhaltana urbeto Dessau 2026 l'ibea urbo-muzeo demandis la Germana-Ido-Societo e.V. (DIG), l'olima internacionale konocata Idisto Heinrich Peus honorizar per diskurso. Ca diskurso sub la titulo „La kultivo di la planlinguo Ido kom exemplo por la mondo-aperta atmosfero en Dessau dum la duadeka yari – Diversa engajaji da la SPD politikisto Heinrich Peus“ esis facita ye la 14ma junio 2026 en l'urbo-muzeo en Dessau da la DIG-direktanta membro Rainer Höhling. La sequanta texto reflektas extraktaji en la projetlinguo Ido pri la diskurso.

Heinrich Peus ja dum sua studiado ye la Berlina Friedrich-Wilhelm-universitato, la nuna Humboldt-universitato, uzis sua parol-talento. Il prizentis su ofte kom asemblo-parolanto, pos ke il 1890 itere juntis su en la jus permisita Socialista Laborist- Partiso. Dum agitado-turo di la suceso-partiso SPD tra la dukio Anhalt Peus facis en septembro 1891 sua unesma parolo en Dessau. Ibe il dedikis nun granda parto di sua organizanta talento a la jurnalo „Volksblatt für Anhalt“, qua fondesis da su ipsa, di qua unesma edito aparis ye la 2ma novembro 1891. Fiere il raportis en la yaro 1925, ke il plugrandigis la nombro dil abonanti a 15.000 – e to en lando kun nur 330.000 habitanti.

De 1907 Peus reklamigis en la „Volksblatt für Anhalt“ regulale la lektanti por Ido, lore nomizita kom „mondala helpolinguo“. Il konsideris en ca linguo posiblajo por eskartar barili inter la populi e por unionar la laboristaro di la diversa landi. Kom direktanta redaktero di jurnalo il posedis apta instrumento por divulgar multa diversa informi. Il esis la sola Germano, apud la honor-prezidanto Dro. Wilhelm Ostwald, en la Direktanta Komitato dil internaciona Ido-asociuro Uniono por la Linguo Internaciona (ULI). Peus elektesis kom vice-prezidanto dil Direktanta Komitato dil ULI e ultre to il nominesis al prezidanto dil Germana Ido-Federuro.

Nur poka yari pos la Delegitaro por l'Adopto di Linguo Auxiliara Internaciona aceptis Ido kom internaciona helpolinguo la Unesma Mondomilita destruktis la komenci di organizita laboro por la projetlinguo en multa landi di Europa. Pro la morto di la chef-iniciero Louis Couturat ye la komenco di la milito la yuna Ido-movemento perdis sam-tempe sua internacione maxim influoza persono, la aktivaji por augmentar la nombro di Ido-parolanti esis paralizita.

Erste 1921, tri yari por la fino di la Mondomilito – sucesis organizar en Wien l'unesma Ido-kongreso. On intencis, tal-maniere facar simbola kontributo relate la pacoza kun-vivo di la populi.

Inter la 25ma til 28ma agosto 1922 Dessau aranjis la sequanta Ido-kongreso. Ibe kun-venis 240 partoprenanti ek 14 landi en la urbo an la fluvio Mulde. La mondala helpolinguo segun opiniono di Peus helpez precipue la laboristi por vinkar la nacionala barili di lingui ed atingar globala kompreno.

Heinrich Peus valoris internacione kom un di la maxim zeloza propagandisti di Ido. Quaze kom pionir-produkturo il kreis propra stenografado. Per ica il volis posibligar la skribado o fixar parolo o la fixado di propra pensi. Ma ol havis nur poka eko che la Idisti extere ed interne di Germania.

Pos la povo-asumo da Hitler, Peus retretis su ek la publikeso. Quale esas videbla en sua poslasajo, socio-politikala skriburi, tamen il durigis skribar extensita artikli pri fundamentala social-polikikala temi. En la yaro 1936 il grave maladeskis, e ye aprilo 1937 il mortis. Cirkume 400 homi dicis adio de Heinrich Peus sur la tombeyo.

Alfred Neussner, qua esis linguale talentoza aferisto, fondis en la yaro 1960 en Westberlin, la Germana Ido-Societo (GIS). La GIS havas nun cirkume 50 membri.

La Ido-movado recevis nova impetuo ye la yarmil-chanjo per la interreto. Ido havas nun propra Wikipedio kun nun cirkume 55.000 artikli skribtita en Ido. Pluse existas Facebook-grupi, Telegram-grupi, WhatsApp-grupi, Google-grupi e muzik-videi en la helpolinguo. En 2022 la DIG aranjis okazione la 100ma aniversario dil Ido-mondlinguala kongreso en Dessau ed aranjis Ido-konfero, ed un yaro plu tarde en Kassel same ye la 100ma aniversario dil ibea Ido-mondo-kongreso. La Hispana Idisti inivitis en la yaro 2024 a Madrid por internaciona Ido-renkontro, ed en la yaro 2025 la GIS esis itere hosto por renkontro en Berlin e Potsdam.

Existas larje-fakoza literaturo en Ido, tam tradukuri kam anke original-literaturo. Inter la Idisti esas famoza e tre zeloza autori, di qua verki esas direte publikigita en Ido. Omna yaro aparas nova libri, ante omno en la intereto, pro ke to esas plu chipa. Existas tradukuri di mond-literaturo, exemple da Shakespeare.

La GIS-membro Günter Schlemminger tradukas konocata Germana texti, recente „Ek la vivo di nul-valoranto“ da Joseph von Eichendorff e kom prezenta laboro „La Harz-voyajo“ da Heinrich Heine. La US-civitano Brian Drake, qua dominacas larja literatuala spektro esas famoza inter la Idisti sur la tota mondo pro sua orginale en Ido skribtita kriminal-romani.

La DIG-prezidanto Dro. Thomas Schmidt uzis l'elektronikala posiblaji por krear la Ido-parolanta artifikala figuro „Emma“. Segun lu esas la projetlinguo tre bone apta por l'internaciona interkomunikado, On povas interkambiar per la linguo Ido rapide e bone pensi kun homi de diversa landi. Il joyas pri renkontrar samideani e diskutar pri la Ido-movemento e la komuna linguo.







Kurta novaji



Günter Schlemminger prizentis sua Ido-tradukuro dil novelo "La Harz-voyajo" da Heinrich Heine

En la mayo 2026 la nefatigebla Idisto Günter Schlemminger de Berlin prizentis sua nova Ido-libro. Pos "Germania. Vintrala Rakonto" da Heinrich Heine (1797–1856) Günter Schlemminger tradukis nun "La Harz-voyajo" da ca famoza Germana skriptisto. Heinrich Heine publikigis ca libro kom studento en la yaro 1826 pos migrado tra la Germana montaro Harz en la yaro 1824. La romano esas voyajo-raporto kun literaturala e satirala karaktero. "La Harz-voyajo" esis l'unesma granda suceso di Heine kom autoro. La tradukuro da Günter Schlemminger havas 168 pagini e kontenas la originala Germana texto ye la sinistra latero e la Ido-tradukuro ye la dextra latero.

On povas komprar la libro che la Germana Ido-Societo po 20 Euro.

Skribez a gisdirektantaro@idolinguo.de

(TS)



Ido-renkontro 2026 en Bilbao



La internaciona Ido-renkontro 2026 eventis en Bilbao inter la 30ma julio e 2ma agosto. Asistis deko di parto-prenanti de Hispania, Francia e Nederlando. La renkontro esis utila por praktikar l’internaciona linguo ed anke por vizitar belega urbo. Tale, l'anciena quartero dil urbo, la funikulara treno e la moderna quartero dil Muzeo Guggenheim esis trairata dal Idisti.

Ultre, dum la renkontro la parto-prenanti povis askoltar kelka diskurseti, inter li pri la linguo Baska ed anke pri la historio di tri anciena mulieri Ido-parolanti en Hispania dum l’unesma yari dil movado.

Dum la konfero eventis anke renkontro dil membri di Iberiana Ido-Societo. Rezultis aprobata kelka balda agadi dil asociuro, inter li l’editado dil libro “La Princeto”, segun la traduko da Fernando Tejón. Do, tam balde kam posible esos publikigata en l'internaciona linguo ta famega verko da Antoine de Saint-Exupéry, sendubite un ek la maxim ofte tradukata libri en la mondo, qua pos kelka monati anke esos lektebla en Ido.

Multa danko ad omna parto-prenanti e specale af Itziar Garcia, qua tre habile e afable posibligis al asistanti dil renkontro konocar la beleso dil Baska urbo Bilbao.

(Segun informo dil Iberiana Ido-Societo)



Informo dal ULI

La mondala Ido-organiuro Uniono por la Internaciona Linguo (ULI) anuncis dum la renkontro en Bilbao ke nova statuti kreesas skope registragar ol kom Franca asociuro. Segun Hans Stuifbergen, qua esas membro dil Direktanta Komitato dil ULI, to esas necesa por apertigar propra banko-konto por la ULI en Francia. La nova statuti sendesos ad omna membri dil ULI por aprobeso. Se la statuti esas adoptita, nova elekti por la Direktanta Komitato dil ULI povas esar organizata.

(TS segun informo da Hans Stuifbergen)



Nova libro da Brian Drake

La maxim importanta Ido-autoro depos la yaro 2000 Brian Drake de New York publikigis pos pauzo de tri yari nova verko en Ido. Il tradukis la romano La Kastelo di Otranto, qua publikigesis da Angla autoro e politikisto Horace Walpole en la yaro 1765, aden Ido. Per ca romano la literaturala jenro dil gotika romano kreesis e la romano havis granda influo ad altra skriptisti. La ecelanta Ido-tradukuro da Brian Drake havas 239 pagini. On povas lektar e deskargar ol gratuite en la interreto che:

https://archive.org/details/la-kastelo-di-otranto

(TS)



Ausstellung im Dessauer Bauhau mit Ido

Im Rahmen der Ausstellung „Das Bauhaus kommt in die Stadt. Dessau in den 1920er Jahren“ wird im Dessauer Museum für Stadtgeschichte noch bis zum 29. November 2026 in einem gesonderten Schaukasten an die Aktivitäten des Dessauer Ido-Vereins erinnert. In der Vitrine befinden sich historische Dokumente und Fotographien des Ido-Vereins in Dessau. Die Deutsche Ido-Gesellschaft e.V. stellte für diese Präsentation eine Vereinsfahne als Blickfang zur Verfügung. Darüber hinaus sprach DIG-Präsident Dr. Thomas Schmidt für eine „Klangdusche“ einen kurzen Text auf Ido ein, sodass interessierte Besucher einen akustischen Eindruck von der Plansprache bekommen. Inhaltlich fasst dieser Text den Ablauf des 2. Ido-Weltsprachekongresses vom 25. bis 28. August 1922 in Dessau zusammen. Nach dem Hören in der „Klangdusche“ ist der Text zweisprachig im Schaukasten nachzulesen.

(RH)

Rubriko: Linguo



La grupo Linguo aceptas plura nova Ido-vorti

Pos la Ido-renkontro 2022 en Dessau la grupo "Linguo" en la interreto fondesis kun la skopo aceptar ed oficaligar od adminime rekomendar nova vorti, qui ankore mankas en Ido. La Google-grupo "Linguo" ja laboras e decidis pri nova vorti. La vorti esas propozi e rekomendi.

Hike esas la adreso di la grupo en la interreto:

https://groups.google.com/g/linguo

En la listo vu trovas la 10 vorti, qui aceptesis da la grupo inter 4ma marto 2025 til 7ma aprilo 2025. Hike esas detali pri ca vorti:

Fonto lingui: A = Angla, F = Franca, G = Germana, H = Hispana, I = Italiana, R = Rusa e suplementale L = Latina ed E = Esperanto, ma ca amba lingui ne esas fonto lingui di Ido



amilaz-o

Definuro (Biokemio): Enzimo qua deskompozas amilo

Tradukuri: AF amylase | F Amylase | H amilasa | I amilasi | R амилаза.

Fonto-lingui: AFGHIR (videz supere)


apne-o

Definuro: Pasable longa ceso di extera respiro, segunvola o senvola

Tradukuri: A apnoea, HI apnea, | F apnée | G Atemstillstand, Apnoe | R апноэ.

Fonto-lingui: AFGHIR (videz supere)


barbadin-o

Definuro (Botaniko): Frukto manjebla, oblonga, kun shelo dika e rugoza e pulpo akra-dolca, plu insipida kam olta dil *granadili, produktata da pasifloro de tropikal Amerika (Passiflora quadrangularis = Passiflora macrocarpa)

Tradukuri: A giant granadilla, AF barbadine | G Riesengranadilla, Barbadine | H badea, parcha | E barbadeno.

Fonto-lingui: AFGI (videz supere)


bing-o

Definuro: Sorto di loto-ludo ludata per karti kun numerizita quadrati. *bingo! Klamo artikulata kande on plenigas irga serio de ta quadrati.

Tradukuri AFHI bingo | G Bingo | R бинго.

Fonto-lingui: AFGHIR (videz supere)



hapax-o

Definuro (Gramatiko): Vorto od expresuro aparanta nur unfoye en la tota *korpuso di certena linguo od epoko, en la tota verkaro da certena autoro od en certena verko

Tradukuri: AFI hapax | G Hapax | H hápax | I hapax legomenon |R гапакс.

Fonto-lingui: AFGHIR (videz supere)


korpus-o

Definuro: Kolekturo de texti od altra dokumenti, ordinare en elektronikala formato, uzata por studii ed analizi linguistikal, literatural, e.c.

Tradukuri: AFHI corpus | G Korpus | R корпус | R korpuso.

Fonto-lingui: AFGHIR (videz supere)


median-o

Defnuuro (stat.): La meza termino (o la averajo dil du meza termini) di serio aranjit en ordino di grandeso. Exemple, la mediana nombo dil serio 0, 1, 1, 3, 5, 6, 7 es 3.

Tradukuri: A median | F médiane | G Median | H mediana | I mediano | R медиа́на.

Fonto-lingui: AFGHIR (videz supere)


pixel-o

Definuro: Areo mikrega e lumiziva sur skreno elektronikal, un de multi, da qui imajo kompozesas.

Tradukuri: AFHI pixel | G Pixel | H píxel | R пи́ксель | E rastrumero, bildero.

Fonto-lingui: AFGHIR (videz supere)


rezolucion-o

Definuro: I. L'intervalo maxim mikra mezurebla per teleskopo od altra cienca

instrumento.

II. La grado di detalo videbla en fotografuro o televizion-imajo.

Tradukuri: A resolution | F résolution | G Auflösung | H resolución | I risoluzione | R разреше́ние | E difino

Fonto-lingui: AFHIR(videz supere)


varianc-o

Definuro (Stat.): Quanteso, qua korespondas al quadrato dil deviaco normal.

Tradukuri: AF variance | G Varianz | HI varianza | R диспе́рсия, отклоне́ние.

Fonto-lingui: AFGHI (videz supere)







Rubriko: Literaturo



La fenomeno dil "Paf-ocidita renesanco"e la libro-serio "Nia 20a"

da Ivan Kohan

Kun la komenco dil militego tam en Ukraina kam exter la frontieri, grandioze kreskis la intereso pri la Ukrainana linguo e literaturo. Tamen, oportas notar, ke reale, interne dil lando ca intereso komencis kreskar kontinue ankore pos la fino dil yari 80a, ed ol recevis tre forta impulso pos la demokratiala procedi di 2014. Lore la Ukrainana lektero definitive riorientizis su a la lokala obliviita literaturo. Sequante ca granda demando, la lokala editerii tre augmentigis la publiki di libri en la Ukrainana linguo, to esas tam la verki da moderna autori, kam la rieditado di klasiki ed ecelante facita tradukuri dil mondala literaturala heredajo.

Inter ca granda variajo on volus specale emfazar la retroveno ek longa obliviado dil verki da Ukrainana autori dil yari 1920a. La generaciono a qua li apartenis nomizesas maxim ofte la "Paf-ocidita Renesanco" (Розстріляне відродження). La termino "Рoзстріляне відродження" uzesis unesmafoye da la literaturisto Yuriy Lavrinenko kande il preparis en la yaro 1959 en Paris la samnomizita antologio dil Ukrainana poezio e prozo dil yari 1917–1933. La propra nomo di ca epoko esis originale "Reda Renesanco" (Червоний ренесанс). Unesmafoye ca nomo aparis en la yaro 1925 en la verko da literaturisto Oleksandr Leytes "Renesanco di Ukrainana literaturo: fakti e perspektivi", ed anke en la libro da Volodymyr Hadzinskyi "La Voko dil Reda Renesanco" (1926).

To esis la intelektala elito di Ukraina en la yari 1920a e 1930a, di qua maxim granda parto esis inter viktimi exterminita dum la Stalinistala represo en la yari 1937–1938. La nova ondo di skribtisti, qua formacesis inter la Unesma e la Duesma Mondomiliti, apogis su unlatere su a la fundamentala heredajo da la precedanti — Panteleymon Kulish, Ivan Franko, Mykhailo Kotsiubynskyi, Lesya Ukrainka. Altralatere, li verkis por granda e dinamika spektantaro, pro la kresko di alfabetizeso e la granda importo quan en ca epoko pleis literaturo ed arto. Desfortune, en la totalitara stato qua plufortigis, rapide vinkis la tendenco a plena submiso dil kulturo a la ideologio, e la kurta periodo di kreiva libereso kruele opresesis per represeso.

Specale aktive la literaturala proceso developis su en la du kulturala centri di Ukraina lore — Kyiv e Harkiv. Skriptisti e poeti unionigis su en nombroza grupi e societi literaturala. Inter li esis "Lanka" en Kyiv (pose riorganizita kom MARS, "Laboratoryo dil Revolucionoyala Vorto"), la rurala societo "Pluh", la grupo di neoklasikisti, la komsomolala "Molodnyak", "Zahidna Ukraina", ed anke LOCHAF (Literatural Uniono di Reda Armeo e Floto).

Ulo ek la maxim potenta unioni divenis "Hart", ek qua pose kreskis VAPLITE ("Libera Akademio di Proletariala Literaturo"). Tamen kande la ideologiala kontrolo plufortigis, omna libera literatural unioni esis eliminita, la plumulto de lia membri represesis e paf-ocidesis, e lia verki dum multa yardeki forprenesis ek biblioteki ed obliviesis.

La rieditado di Ukrainana prozo e poezio di ca periodo dum la Soviet-yari eventis precipue exterlande. Importanta evento esis la publikigado en 1959 en Paris dil antologio "Рoзстріляне відродження" redaktita da Yuriy Lavrinenko.

Pro to, kande en la yari 2010a la Ukrainana editerio "Tempora" komencis retrodonar ca texti a la lekteri, fondante la libro-serio "Nia 20a" (Наші 20-і), to divenis autentika kulturala deskovro. Omna libro havas introduktanta artiklo e noti skriptita da Yaryna Tsymbal — famoza Ukrainana literatur-ciencisto di ca epoko.

La libri di ca serio divenis por la moderna lektero autentika deskovro di obliviita nomi e zanri. Li esas tre rekomendata ad amanti dil intermilitala literaturo-epoko ed la unika dinamiko dil Ukrainana kulturo.

La serio "Nia 20a" konsistas ek dek-e-un libri pri omna fantastika, detektiva, amora e voyajala zanri.





1. "La Atomo en la Yugo. Fantastiko dil yari 20a" (2017)

La antologio di populara literaturo inkluzas tri fantastika noveleti pri la esperi ed alternanta historii dil autoro-fantastikisti. Yen la texti pri la Tunguska-meteorito, atomala transformi por la homaro, e regulatra roboti (segun Karel Čapek, ma originale propra).

2. "Mea Kariero. Femina prozo dil yari 20a"(2017)

La antologio inkluzas verki da quar literaturisti. Li omni ganis loko en la literaturala mondo sen dominacanta avantaji quan havis olima aristokratini. Elia heroini esas emancipita, kombatas kontre tradicionala mori, debatas pri interrelati e preferas propra selekti.

3. Oleksandr Mar'yamov. "La Rivi di dek-e-du aqui"(2017)

La libro pri la reportala heredajo da Oleksandr Mar'yamov — observema voyajero e jurnalisto. Ol inkluzas texti ek la revuo "Nova Generaciya", la nefinita novelo pri Odesa "Libera Portuo", voyaj-skisuri pri Persia ("Aerodromi e Porti"), ed anke la tre rara raporto "La Rivi di dek-e-du aqui".

4. "La Lasta Edjvud. Fantastiko dil yari 20a" (2018)

Du romani da klasika autori. Yuriy Smolych skriptis "La Lasta Edjvud" (1926) kande il evis 26 yari (laboristala movado, Usana-Sovietiana laboristi, salvo di homaro). La romano da Volodymyr Vladko "Aerotorpedi retrovenas" (1934) deskribas la milito inter naziala e sovietiala bloki.

5. Geo Shkurupiy. "Yanna la batalionana muliero" (2018)

Dek-e-un texti da la "rejulo dil Ukrainana futurismo". Ol inkluzas novelo pri mulieri en la Unesma Mondomilito, kurta prozo pri la omnadiala vivo, "Mongola rakonti", e novela viziono pri Taras Shevchenko (liberigita de bronza grandiozeso).

6. Mike Johansen. "Voyaji dil filozofo sub la kasketo" (2018)

Quin artala reporti da Mike Johansen — skriptisto, tradukisto, chasisto e ludisto di biliardo. La skisuri duktas la lektero a hebrea kolonii, bulgara distrikto, Dagestan, la bayo di Dnipro e Kazakstan.

7. "La Pafado sur la Stuparo. Detektivo dil yari 20a" (2019)

Antologio di rapida urbana detektivi kun agado, persequi e pafadi. To esas la amuzanta urbala literaturo qua desparis dum dekeditari ma sen qua la kulturo ne esas plena.

8. "Belladonna. Amoro-romano dil yari 20a"(2019)

La texti pri la amoro e sentimenti dum la yari 1920a. La libro ilustras la vivo, familiiala relati ed amorala konflikti, montrante ke la yari 1920a havis ne nur alta intelektala arto, ma anke tre bona populara literaturo.

9. "Yuneso. Amoro-prozo dil yari 20a" (2019)

La duesma antologio di amora prozo da quar autori. Drama rakonti pri elekti inter teatro-kariero e la vivo en Ural, pri venjo pro la amikino, e pri homi distingita da ideologiala barikadi.

10. Leonid Chernov (Maloshyichenko). "Ecentrikikisti beligas la mondo"(2021)

La maxim plena kolekto da la skriptisto, voyajero e motociklisto Leonid Chernov. Ol inkluzas ilua autobiografio, voyajo "125 dii sub la tropiki", humurala rakonti e konsilii por yuna kinematografisti.

11. "Voyi sub la suno. Reporto dil yari 20a" (2021)

Quin voyajala reporti da sis skriptisti. Dmytro Buzko e Geo Shkurupiy deskribas Dniprelstan; Oleksandr Mar'yamov exploras Iran ed Irak; Mykola Trublaini voyajas al polara insulo Wrangel; Valeryan Polishchuk deskribas Norvegia; e Sava Holovanivskyi observas Italia.

A la interesata internaciona lekteri ed Idisti, ca libro-serio ofras unika oportuneso por deskovrar la estetikala richaji e la variajo di zanri en la Ukrainana modernismo, qua restis longe en la ombro pro la totalitara interdikti. La texti dil yari 1920a montras Ukraina kom organala parto dil Europana avanguardala movado kun olua kurajoza experimenti, alta dinamiko e intelektala libereso. La konoco pri ca verki helpos plu profunde komprenar la origino dil moderna Ukrainana kulturo ed olua nesubmisata praktikeso ye la konservado di la identeso.

Quar originala Ido-poemi di dek-e-un vorti

da Emma Schmidt

Vakanco

Vakanco

Nula skolo

Tempo por voyajar

Me juas omna dio

Libereso


Somero

Longa jorni

La suno brilas

Natar en la lago

Varmeso


Skotia

Skotia

Marveloza lando

Monti kasteli fyordi

Admirar la bela peizajo

Magio


Kelpii

Kelpii

Misterioza kreuri

Vartar en lagi

Li aspektas quale kavali

Danjero



On trovas plura poemi en Dek-e-un vorti (Elfchen) en la blogo "Me amas Ido" da Emma Schmidt che https://emmaamasido.blogspot.com/.

John Maynard

da Theodor Fontane

trad da Günter Schlemminger aden Ido


John Maynard!

Qua esis John Maynard?“

John Maynard esis nia guvernilisto;

Il rezistis, til ke il atingis la rivo,

Il salvis ni, il portas la krono,

Il mortis por ni, nia amo sua rekompenso,

John Maynard.“


La „Hirundo“ flugas super la Erie-lago,

Spumo spumifas cirkum la pruo quale nivo-floki;

De Detroit ol flugas a Buffalo -

Ma la kordii esas libera e joyoza,

E la pasajanti kun filii e spozini

Dum la krepuskul-lumo ja vidas la rivo.

E babilante a John Maynard proximigas su

Omni: „Quante fore esas ankore, guvernilisto?“

Ilqua vidas avane e pose cirkume:

Ankore triadek minuti, duima horo“.


Omna kordii esas joyoza, omna kordii esas libera -

Subite sonas ek la holdo same kam kriado,

Fairo!“ esis to, quo sonis,

Fumuro ek kabino e luko ekiris,

Ula fumuro,, pos to flami ardoroza,

Ed ankore duadek minuti til Buffalo.


E la pasajanti, bunte mixita,

Ye la pruo li stacas kun-presite,

Ye la pruo avane esas ankore aero e lumo,

Apud la guvernilo esas ja densa,

Ed lamentado lauteskas:“Ube ni esas hike?“

Ed ankore dek-e-kin minuti til Buffalo. -


La aer-fluo kreskas, ma la nubo ek fumuro stacas,

La navestro guatas vers la guvernilo,

Il ne plus vidas sua guvernilisto,

Ma per parol-tubo il questionas:

Kad ankore prezenta, John Maynard?“

Yes, sioro, me esas.“


A la rivo! Ad en l'ondo-rupto!“

Me direktas su ad ol.“

E la navanaro joyo-klamas: „Rezistez! Saluto!“

Ed ankore dek minuti til Buffalo. - ---

Ankore prezenta, John Maynard?“ E respondo sonas

Per mortanta voco: „Yes, sioro, me sustenas!“

Ed aden la klifo, en rifo e stono,

Il instigas la „Hirundo“ aden la vera mezo.

Se venos salvo, nur povas venar tal-maniere.

Salvo: Salvo al rivo di Buffalo!


La navo krevita. La fairo parbruletanta.

Omni salvita, nur uno mankas!

Omna kloshi sonigas; lia soni kreskas,

vers la cielo ek kirki e katedrali.


Nur resono e klosharo, altre l'urbo tacas,

Nur unika servo, quan ol havas hodie:

Dekamili sequas o plu multe.

E nula okulo en la konvoyo, qua esas sen lakrimi.


Li lasas decensar la sarko kun flori

Per flori li klozas la tombo,

E per orea literi aden la marmora tombo-petro

Skribas l'urbo lua danko:


Hike repozas John Maynard dum fumaro e brulego

Il tenis la guvernilo forte en la manuo.

Il salvis ni, il portas la krono,

Il mortis por ni, nia amo esas lua rekompenso.

John Maynard,“

Rubriko: Kulturo


Legendo

Ye la 16-ma mayo mortis la aktorino Angelica Domröse en lua hemo-urbo Berlin

trad da Günter Schlemminger



Kande Paul e Paula preter-iris apud lia mikra cinemo en la Berlinana Fruchstraße, ibe montresis l'erotika historio-filmo „Angelique“ (Bernard Borderie, 1964) kun Michèle Mercier. Tamen en la „Legendo pri Paul e Paula“ ye 1973 genitesis per Angelica Domröse ula nova Angelique same granda erotika ter-tremo kam la Francino. Ke ca filmo hodie esas valorigita kom kult-filmo, ma lua reprezento lore ne esis klara, Angelica Domröse explikis tale: „La novajo esis, ke ne traktesas pri ula muliero, qua studiis o volis doktorigar o qualifikar su. Ma pri simpla yunino, qua ignoris la ofri di la stato e serchis sua personala chanco.“ Advere hike la jeristo Heiner Carow ed autoro Ulrich Plensdorf donis ad el la rolo di elua vivo. Ma el esis ja antee populara kom aktorino, qua depos la 60-a yari sempre esis en inquesto relate la maxim populara aktorini di la yaro en la yuneso-revuo „Neues Leben“ inter la maxim bona rangi. La ye la 4ma aprilo en Berlin 1941 naskinta stenotipistino en la extera komerco atraktesis frue da la teatro. El prizentis su en la teatro-cirklo en la „Domo di la yuna talenti“ di la Berlinana FDJ, ambiciis por studiado aktoreso sen-sucese – tro yuna. El respondis ad anunco di la DEFA en la yaro 1958, kande Slatan Dudow serchis chef-aktorino por sua socialista amor-filmo. Il selektis el inter plu kam 100 aspirantini por la chef-rolo apud Annekathrin Bürger, Stefan Lisewski e Willi Schrade en la filmo Verwirrung der Liebe“ (Trublo dil amoro). Pro to el ne volis fidar su a lua yunatra radiado, lore el studiis ye la alta skolo pri filmi en Babelsberg, el darfis plear plusa film-roli e tandem debutis ye la Berlinana Ensemblo, ube el pleis la rolo di „Polly“ en la „Dreigroschenoper“ kom same naiva kam komercema adolecantino. El admiresis ye la teatro„Volksbühne“ en multa roli, tam poke vestizita Egiptana rejino en „Caesar e Cleopatra“ da Shaw, kam la insolenta „Bela Helena“ segun Offenbach e Hacks, ed anke kam minut-duranta sen-mova statuo en la „Das grüne Vögelchen“ (La verda uceleto) da Gozzi.

De elua sen-nombra DFF-produktaji (exemple 1966 en la kriminal-filmo „Ombro super Notre Dame“ apud lua olima spozulo Jiri Vrstala) restas ante omno en memoro la adapto „Effi Briest“ da Fontane (1969) kam anke rafinita filmi en plura parti quale „Eva ed Adam“ (1973), „Fleur Lafontaine“ (1978), en qua el pleis apud sua duesma spozulo Hilmar Thate ed „Abschied vom Frieden, 1979“ (Adio de la paco).

Pro kultur- politikala disputi, qui komencis kande Wolf Biermann perdis sua civitaneso, Domröse e Thade laboreskis en la westo. Hike Angelica Domröse ne nur pleis teatro en granda treatro-domi en Hamburg e Wien, ma el anke enscenigis e depos la yaro 1992 en Berlin el transmisis kom docentino sua savo a la plu-yuna generaciono. En 1991 el retro-iris a la Defa favore la lasta filmo da Heiner Carow „Die Verfehlung“ (La kontravenco). El anke engajesis por tri sequaji dil serio di televizino „Polizeinotruf“ komm polic-komisarino. El dicis adio de sua profesiono per la komedio „Bis zum Horizont, dann links!“ (Til la horizonto e pose sinistra) da lua spozulo. Dek yari pos lua spozulo Hilmar el mortis ye pasinta venerdio kurte ante sua okadek-e- kinesma naskodio en Berlin.



Rubriko: Filozofio



Budo e la unesma kauzo

ek: La vivo de Budo, Ido-autoro nekonocata

Selektata da J. Viol

Quala filozofala relato existis inter Budo e Deo? Ni nur savas, Budo limitizis su strikte a la problemo quan lu volis solvar, por to lu dicis: „Nur unon me docas, la sufro e la redempto de la sufro.“ E lu refuzis diskutar irga questioni pri Deo e la unesma kauzo. Ma lu prizentis ad asketo la sequanta parabolo:

Se irga homo esas atingata de venenizita flecho, e lu dicus al mediko, qua volas eskatar la flecho: Me ne permisas eskartar la flecho, til ke me savas de qua kasto la homo esas qua pafis ol, quale lu nomesas, ka lu esas granda o mikra, korpulenta o magra, ube lu lojas, ek qua materio esas la pinto dil flecho, el qua materio esas la kordo dil arko? -Ta homo mortus ante ke lu savus omna respondi.

E same anke homo, qua volus studiar omna filozofala e metafizikala questioni, mortus. La respondi e solvi di tala questioni ne duktas al kalmigo, al reala savo e la lumizeso.“

Ma la limitizeso pri la vera realeso e la questioni pri la sufro e la redempto ne esas por la mentala povri, ma nur por la serioza penseri.

Pro ke Budo limitizis su strikte al realeso, lu anke refuzis spekular pri unesma kauzo, omno quo existas, o plu bone dicita, quo eventas esas efekto de kauzi, ica kauzi anke esas efekti de kauzi ed anke la infiniteso mustas posedar kauzo, ma ni ne povas perceptar ica kauzo.

Segun Budo l'unesma kauzo ne esas pensebla.

Ma tamen altra-latere Budo ne negas la posibleso dil existo di Deo o dei, altravorte di enti, qui esas superiora al homi.

Ma lu docis, ke anke la dei, se li existas, esas submisita al lego dil kauzo, ke se li vivas forsan plu longa kam homi, tamen li esas mortala e ne havas la povo por intervenar en la mondo-ordino nek por rekompensar, nek por punisar.

La universo esas grandega ed en ol povas existar multega posiblesi, nur ne la posibleso nihiligar la lego dil kauzo, la fundamento dil mondo-ordino.

La skopo en la doktrino di budismo esas la repulseso de materiala koncio. Budo argumentas:

Ka la korpo esas konstanta o nekonstanta? Nekonstanta. E to quo esas nekonstanta, ka to esas doloroza o felica? Doloroza. E to quo esas nekonstanta e doloroza, kad on povas konsiderar to en la senco: to esas me, to esas mea ego? Certe no.“

Mittwoch, 9. September 2026

Kelpies

 a kavalo dil aquo

(Loch na Beiste) · v1
Nia skolo sendis ni a la nord-westo di Skotia. La autobuso haltis che Mellon Udrigle, e ni marchis a Loch na Beiste. La cielo esis griza; la vento portis salo del maro. La instruktisto dicis: du hori por fotografar e manjar.
Kirsty esis apud me, qual sempre. Mea jupo ne esis rozea. El dicis ke puerino sen rozeo esas puerino sen beleso, e ke mea hararo semblas nesto. Omni ridis. Me ne parolis. Mea notolibro esis en mea posho, qual sempre.
Pose me vidis la kavalo. Ol stacis apud la rivo, sur la herbo, e nulu altra vidis ol. Ol esis blanka, kun longa hari e richa harneso. Kavalo ne regardas puerino. Ma ol regardis me.
Me savis quo ol esis. En mea notolibro esis la historio di 1850: olda homi di la Libera Eklezio vidis la bestio en ica lago, qual granda batelo kun sua kilo adsupre. Li dicis ke ol esis la each-uisge, la kavalo dil aquo. Sinioro Bankes venis kun pumpilo e fer-tubi, sur sua yato Iris. Il probis sicigar la lago, ma la rivereto plenigis ol itere, plu rapide kam la pumpilo povis vakuigar ol. Do li versis dek-e-quar bareli de varma kalko aden la sola profunda truo. La bestio ne aparis. Nulu trovis ol.
E me memoris la cetera fakti. Kande la each-uisge vidas aquo, lua pelo glutinas. Ol portas onu a la maxim profunda loko. Ol manjas omno, ecepte la hepato, qua flotacas. La lokala poplo dicis pri la chaso di 1850: gnothach cam, afero kurva. Car la sioro havis un okulo, la tinkero havis un okulo, e mem la kavalo di la pumpilo havis un okulo.
Kirsty vidis la kavalo. El klamis: "Ol esas mea!" El kuris vers ol. Omni kuris vers la kavalo. Nur me kuris vers Kirsty. El iris a la beleso. Me savis quo ol esis.
Me klamis: "Ne tuchez ol!" El turnis su, ridante. "Tu esas jaluza", el dicis, "pro ke ol ne esas rozea." La kavalo ne movis su. Ol atendis.
El extensis sua manuo. Kande elua fingri tucheis la hari, li glutineskis a elua fingri. El ridetis un instanto. La kavalo marchis aden la lago. El klamis. Ol tiris elu aden l'aquo, vers la profunda truo. Me kaptis elua brakio per ambe mea manui e tiris. Me falis sur la herbo, ma me ne lasis el.
E la kavalo turnis sua kapo, e me vidis ke ol havis un okulo.
La instruktisto klamis de la voyo, e la homi kuris vers ni. La kavalo regardis la multa okuli, e lasis el. Ol marchis aden la lago, lente, til ke l'aquo kovris ol. Ol ne riaparis.
Kirsty ploris. La instruktisto dicis: "Kavalo eskapis de la farmo che Mellon Udrigle." La policisto skribis to en sua kayero. La docisti dicis la sama. Nulu volis questionar. Ma la policisto ne konocis la historio di 1850. Kirsty konocis ol.
En la autobuso el sidis apud me. El ne parolis. Pose el dicis: "Quo esis ol?" Me dicis: "La sama kavalo quan li chasis en 1850. La kavalo dil aquo." El dicis: "Kad ol retrovenos?" Me dicis: "Ol sempre esas ibe. Ol esas la lago."
Ni dicis ico a nulu. Nur ni savas ke la historio en la libro ne finis. En 1850 li ne trovis ol. Ni ne serchis. Ol trovis ni.
Ye nokto me skribis en mea notolibro, sub la historio di 1850: "Ol trovis ni. La pagino ne esas finita."


Sent from Proton Mail for Android.

La kavalo dil aquo

(Loch na Beiste) · v1

Nia skolo sendis ni a la nord-westo di Skotia. La autobuso haltis che Mellon Udrigle, e ni marchis a Loch na Beiste. La cielo esis griza; la vento portis salo del maro. La instruktisto dicis: du hori por fotografar e manjar.

Kirsty esis apud me, qual sempre. Mea jupo ne esis rozea. El dicis ke puerino sen rozeo esas puerino sen beleso, e ke mea hararo semblas nesto. OLa kavalo dil aquo

(Loch na Beiste) · v1

Nia skolo sendis ni a la nord-westo di Skotia. La autobuso haltis che Mellon Udrigle, e ni marchis a Loch na Beiste. La cielo esis griza; la vento portis salo del maro. La instruktisto dicis: du hori por fotografar e manjar.

Kirsty esis apud me, qual sempre. Mea jupo ne esis rozea. El dicis ke puerino sen rozeo esas puerino sen beleso, e ke mea hararo semblas nesto. Omni ridis. Me ne parolis. Mea notolibro esis en mea posho, qual sempre.

Pose me vidis la kavalo. Ol stacis apud la rivo, sur la herbo, e nulu altra vidis ol. Ol esis blanka, kun longa hari e richa harneso. Kavalo ne regardas puerino. Ma ol regardis me.

Me savis quo ol esis. En mea notolibro esis la historio di 1850: olda homi di la Libera Eklezio vidis la bestio en ica lago, qual granda batelo kun sua kilo adsupre. Li dicis ke ol esis la each-uisge, la kavalo dil aquo. Sinioro Bankes venis kun pumpilo e fer-tubi, sur sua yato Iris. Il probis sicigar la lago, ma la rivereto plenigis ol itere, plu rapide kam la pumpilo povis vakuigar ol. Do li versis dek-e-quar bareli de varma kalko aden la sola profunda truo. La bestio ne aparis. Nulu trovis ol.

E me memoris la cetera fakti. Kande la each-uisge vidas aquo, lua pelo glutinas. Ol portas onu a la maxim profunda loko. Ol manjas omno, ecepte la hepato, qua flotacas. La lokala poplo dicis pri la chaso di 1850: gnothach cam, afero kurva. Car la sioro havis un okulo, la tinkero havis un okulo, e mem la kavalo di la pumpilo havis un okulo.

Kirsty vidis la kavalo. El klamis: "Ol esas mea!" El kuris vers ol. Omni kuris vers la kavalo. Nur me kuris vers Kirsty. El iris a la beleso. Me savis quo ol esis.

Me klamis: "Ne tuchez ol!" El turnis su, ridante. "Tu esas jaluza", el dicis, "pro ke ol ne esas rozea." La kavalo ne movis su. Ol atendis.

El extensis sua manuo. Kande elua fingri tucheis la hari, li glutineskis a elua fingri. El ridetis un instanto. La kavalo marchis aden la lago. El klamis. Ol tiris elu aden l'aquo, vers la profunda truo. Me kaptis elua brakio per ambe mea manui e tiris. Me falis sur la herbo, ma me ne lasis el.

E la kavalo turnis sua kapo, e me vidis ke ol havis un okulo.

La instruktisto klamis de la voyo, e la homi kuris vers ni. La kavalo regardis la multa okuli, e lasis el. Ol marchis aden la lago, lente, til ke l'aquo kovris ol. Ol ne riaparis.

Kirsty ploris. La instruktisto dicis: "Kavalo eskapis de la farmo che Mellon Udrigle." La policisto skribis to en sua kayero. La docisti dicis la sama. Nulu volis questionar. Ma la policisto ne konocis la historio di 1850. Kirsty konocis ol.

En la autobuso el sidis apud me. El ne parolis. Pose el dicis: "Quo esis ol?" Me dicis: "La sama kavalo quan li chasis en 1850. La kavalo dil aquo." El dicis: "Kad ol retrovenos?" Me dicis: "Ol sempre esas ibe. Ol esas la lago."

Ni dicis ico a nulu. Nur ni savas ke la historio en la libro ne finis. En 1850 li ne trovis ol. Ni ne serchis. Ol trovis ni.

Ye nokto me skribis en mea notolibro, sub la historio di 1850: "Ol trovis ni. La pagino ne esas finita."mni ridis. Me ne parolis. Mea notolibro esis en mea posho, qual sempre.

Pose me vidis la kavalo. Ol stacis apud la rivo, sur la herbo, e nulu altra vidis ol. Ol esis blanka, kun longa hari e richa harneso. Kavalo ne regardas puerino. Ma ol regardis me.

Me savis quo ol esis. En mea notolibro esis la historio di 1850: olda homi di la Libera Eklezio vidis la bestio en ica lago, qual granda batelo kun sua kilo adsupre. Li dicis ke ol esis la each-uisge, la kavalo dil aquo. Sinioro Bankes venis kun pumpilo e fer-tubi, sur sua yato Iris. Il probis sicigar la lago, ma la rivereto plenigis ol itere, plu rapide kam la pumpilo povis vakuigar ol. Do li versis dek-e-quar bareli de varma kalko aden la sola profunda truo. La bestio ne aparis. Nulu trovis ol.

E me memoris la cetera fakti. Kande la each-uisge vidas aquo, lua pelo glutinas. Ol portas onu a la maxim profunda loko. Ol manjas omno, ecepte la hepato, qua flotacas. La lokala poplo dicis pri la chaso di 1850: gnothach cam, afero kurva. Car la sioro havis un okulo, la tinkero havis un okulo, e mem la kavalo di la pumpilo havis un okulo.

Kirsty vidis la kavalo. El klamis: "Ol esas mea!" El kuris vers ol. Omni kuris vers la kavalo. Nur me kuris vers Kirsty. El iris a la beleso. Me savis quo ol esis.

Me klamis: "Ne tuchez ol!" El turnis su, ridante. "Tu esas jaluza", el dicis, "pro ke ol ne esas rozea." La kavalo ne movis su. Ol atendis.

El extensis sua manuo. Kande elua fingri tucheis la hari, li glutineskis a elua fingri. El ridetis un instanto. La kavalo marchis aden la lago. El klamis. Ol tiris elu aden l'aquo, vers la profunda truo. Me kaptis elua brakio per ambe mea manui e tiris. Me falis sur la herbo, ma me ne lasis el.

E la kavalo turnis sua kapo, e me vidis ke ol havis un okulo.

La instruktisto klamis de la voyo, e la homi kuris vers ni. La kavalo regardis la multa okuli, e lasis el. Ol marchis aden la lago, lente, til ke l'aquo kovris ol. Ol ne riaparis.

Kirsty ploris. La instruktisto dicis: "Kavalo eskapis de la farmo che Mellon Udrigle." La policisto skribis to en sua kayero. La docisti dicis la sama. Nulu volis questionar. Ma la policisto ne konocis la historio di 1850. Kirsty konocis ol.

En la autobuso el sidis apud me. El ne parolis. Pose el dicis: "Quo esis ol?" Me dicis: "La sama kavalo quan li chasis en 1850. La kavalo dil aquo." El dicis: "Kad ol retrovenos?" Me dicis: "Ol sempre esas ibe. Ol esas la lago."

Ni dicis ico a nulu. Nur ni savas ke la historio en la libro ne finis. En 1850 li ne trovis ol. Ni ne serchis. Ol trovis ni.

Ye nokto me skribis en mea notolibro, sub la historio di 1850: "Ol trovis ni. La pagino ne esas finita."

Sonntag, 30. August 2026

Buried song (Vaira)

 

HE SONG THAT WOULDN'T STAY BURIED

(draft three — the feelings, pulled out from behind the ribs)

I recorded it in one take, at three in the morning, with the studio lights off.

The melody came to me whole, like something that had been waiting behind my ribs for years. The words were stranger. They were not in any language I knew, but my mouth shaped them without hesitation, the way you remember a dream you never had. I sang it once. I did not sing it again. I did not have to. It was finished.

And here is the part I have never told anyone: I cried when it was over. Not because it was sad. Because for four minutes, something inside me that had been holding its breath for years finally let go. I had spent my whole life trying to make people hear me, and that night I did not need anyone. The song heard me. That was enough. I thought.

I am thirty-two now, and I look like someone who has spent ten years in rooms without windows: skin pale as studio dust, hair the flat silver-blonde of old tape, grey eyes that see better in the dark than in daylight. I grew up in a town with one piano, my grandmother's. Some songs in our family were passed down instead of written, and I thought that was normal until I left. She used to play with her eyes closed, and when I asked her why, she said, "Because the song lives behind the eyes, Elena. The piano is just the door." She was the only one who ever believed I would be a singer. She died the year I left, and I have always suspected she did it on purpose, so that I would have to leave with nothing to come back to.

I came to the city at eighteen to be heard. Four years of demos that went nowhere. I can still feel each rejection like a bruise: the A&R man who yawned mid-song, the label that kept my tape for six months and returned it with a note that said "interesting," which is the industry's word for "we will forget you by Friday." I stopped trying to be heard, which is how I ended up listening for a living. It is a quieter pain. It is also the only one you can get paid for.

Marcus was the only one who ever heard it. He came in the next morning to master my demo and found the tape still in the machine. He played it once. He played it twice. Then he sat in the dark for a long time, and when he spoke, his voice was very quiet.

"Who wrote this?"

"I did," I said. "Last night."

"No," he said. "You didn't."

He made me a deal. He would keep the master, and I would keep the silence. Some songs, he said, are better never heard. I was twenty-two and I trusted him the way you trust a father, and I was afraid of the song the way you are afraid of a door you have never opened but know is there. But I will be honest with you, if I can be: there was relief in it too. He was telling me I could stop. I had been trying to be heard for four years and the world had said no, over and over, and here was a man telling me the silence was not failure, it was protection. I loved him for it. I have never forgiven him for it. Both are still true, and I have stopped trying to untangle them.

I kept one copy. A cassette in a shoebox under my bed. I told myself it was insurance. I think I knew it was a grave, and I visited it the way you visit a grave: not to dig, just to remember that something was down there.

Ten years passed. I became a mastering engineer, which is a polite way of saying I sit in a dark room and listen to other people's songs until they are perfect and I am empty. I heard a thousand melodies a week. I stopped believing in the song. Then one Tuesday, in an elevator in Frankfurt, a woman's voice sang four notes, and my blood went cold.

It was not the same. It was smaller, softer, a lullaby. But it was the song. The same interval, the same fall at the end, the same word hanging in the air like a held breath.

I told myself it was coincidence. Music is math, and math repeats. But the next week a busker in the station was playing it on a battered guitar, and the week after that a child in the supermarket was humming it, and by the end of the month I heard it three times a day. In commercials. In ringtones. In the hold music of a bank in Zurich, which was the cruelest version of all.

I started collecting them. That is what it became, a collection. The elevator version. The busker. A jazz trio in Copenhagen who thought they had written it. A death-metal band in Helsinki whose singer swore the words were in some old language he had never studied. I listened to them all, and I began to notice things. The words were changing. Every version carried one more syllable of the original, one more piece of the phrase I had sung in that dark room at three in the morning. The song was not spreading. It was teaching.

And here is the feeling I am ashamed of: I was jealous. All my life I had wanted to be heard, and the song was doing what I could not. Strangers were learning its language word by word, loving it, carrying it into their mouths, and I, its only true author, sat in a dark room and listened to other people's songs. It had my voice and it was using it better than I ever had. I hated it and I loved it and I could not stop listening, the way you cannot stop listening to someone you used to love.

I went to see Marcus. He is sixty-three now, in a small house with a garden, and he hums. He has always hummed, but now he hums the same four notes, over and over, and he does not know he is doing it. I sat in his kitchen and I played him my recordings, and he listened with his eyes closed, and when it was over he said, "It is not a song, Elena."

"Then what is it?"

"It is a carrier," he said. "It translates itself. Everyone who hears it learns one word. One word at a time, for the rest of their lives. That is the design of it. It has all the time in the world."

"Why did you bury it?" I asked him.

"Because it is not finished," he said. "You sang one verse. The song is bigger than that. It wants to be sung in the language everybody understands, and that language does not exist yet. It was waiting for someone to start it. You were the start."

I should have destroyed the cassette that night. I know that. But I am a musician, and musicians do not destroy songs. We bury them, and we remember where. And I am still angry at Marcus, and I still love him, and I think the truth is he buried it to protect the world, and me, and himself, in that order, and he has spent ten years humming the four notes he could not forget, the way a man who has buried something keeps touching the place where the ground is soft.

Tonight I am in the studio, alone, with the lights off, the way it happened the first time. The cassette is in the machine. The song is playing. And I understand it now, every word, because I have been hearing it for ten years, and it has been teaching me the way water teaches stone.

It is not a horror. That is the thing nobody warns you about. It is the most beautiful song I have ever heard, and it is about the whole world understanding each other, and it is almost finished. It needs one more voice.

For ten years I have been the only person in the world who knows the whole song, and the loneliest part was never the silence. It was knowing I had something true in me and letting it stay buried because a man I loved told me the world was not ready. My grandmother said the song lives behind the eyes. Mine have been closed for ten years.

I am going to sing along.


LE CANTO QUE NON REMANEREA SEPULTE
(tertie redaction — le sentimentos, extrahite de post le costas)

Io lo registrava in un sol session, a tres horas del matino, con le lumines del studio extinguite.

Le melodia veniva a me integre, como alique que habeva attendite post mi costas durante annos. Le parolas esseva plus estranie. Illos non esseva in alcun lingua que io cognosceva, sed mi bucca los formava sin hesitation, del mesme modo que on se recorda de un somnio que on nunquam habeva. Io lo cantava un vice. Io non lo cantava de novo. Io non debeva facer lo. Illo esseva finite.

E hic es le parte que io nunquam ha dicite a ninguen: io plorava quando illo finiva. Non proque illo esseva triste. Proque durante quatro minutas, alique intra me que habeva retenite le respiration durante annos finalmente se liberava. Io habeva passate tote mi vita essayante a facer que le gente me audiva, e ille nocte io non besoniava ninguen. Le canto me audiva. Isto esseva sufficiente. Io pensava.

Io ha trenta-duo annos ora, e io sembla a alcuno qui ha passate dece annos in cameras sin fenestras: pelle palide como le pulvere del studio, capillos del argento-blonde opac de un ancian banda magnetic, oculos gris que vide melior in le obscuritate que in le lumine del die. Io cresceva in un citate con un sol piano, illo de mi granmatre. Alcun cantos in nostre familia esseva transmittite in loco de esser scribite, e io pensava que isto esseva normal usque io partiva. Illa soleva sonar con le oculos claudite, e quando io le demandava proque, illa diceva: "Proque le canto vive post le oculos, Elena. Le piano es solmente le porta." Illa esseva le unic persona qui unquam credeva que io esserea un cantatrice. Illa moriva le anno in que io partiva, e io ha sempre suspectate que illa lo faceva a proposito, de modo que io deberea partir con nihil a que retornar.

Io veniva al citate a dece-octo annos pro esser audite. Quatro annos de demos que vadeva a nulle parte. Io pote ancora sentir cata rejection como un contusion: le homine de A&R qui oscitava in medie del canto, le etiquetta discographic que guardava mi banda durante sex menses e lo retornava con un nota que diceva "interessante", lo que es le parola del industria pro "nos te oblidara ante venerdi". Io cessava de essayar de esser audite, lo que es le modo in que io finiva per ascoltar pro ganiar mi vita. Illo es un dolor plus silente. Illo es tamben le unic pro le qual on pote reciper pagamento.

Marcus esseva le unic persona qui unquam lo audiva. Ille entrava le matino sequente pro masterisar mi demo e trovava le banda ancora in le machina. Ille lo reproduceva un vice. Ille lo reproduceva duo vices. Postea ille sedeva in le obscuritate durante un longe tempore, e quando ille parlava, su voce esseva multo calme.

"Qui scribeva isto?"

"Io lo faceva," io diceva. "Heri nocte."

"No," ille diceva. "Tu non lo faceva."

Ille faceva un pacto con me. Ille guardarea le master, e io guardarea le silentio. Alcun cantos, ille diceva, es melior si illos nunquam es audite. Io habeva vinti-duo annos e io confidava in ille del modo que on confida in un patre, e io habeva timor del canto del modo que on ha timor de un porta que on nunquam ha aperte sed que on sape que es ibi. Sed io essera honeste con vos, si io pote: habeva tamben alleviamento in illo. Ille me diceva que io poteva cessar. Io habeva essayate de esser audite durante quatro annos e le mundo habeva dicite no, repetitemente, e hic habeva un homine dicente me que le silentio non esseva un fallimento, illo esseva protection. Io lo amava pro illo. Io nunquam lo ha perdonate pro illo. Ambe cosas es ancora ver, e io ha cessate de essayar de districar los.

Io guardava un copia. Un cassetta in un cassa de scarpa sub mi lecto. Io me diceva que illo esseva un assecurantia. Io pensa que io sapeva que illo esseva un tumba, e io lo visitava del modo que on visita un tumba: non pro foder, solmente pro recordar que alique esseva ibi infra.

Dece annos passava. Io deveniva un ingeniero de masterisation, lo que es un modo polite de dicer que io sede in un camera obscur e ascolta le cantos de altere personas usque illos es perfecte e io es vacue. Io audiva mille melodias per septimana. Io cessava de creder in le canto. Postea un martedi, in un elevator in Frankfurt, le voce de un femina cantava quatro notas, e mi sanguine se frigidava.

Illo non esseva le mesme. Illo esseva plus parve, plus dulce, un nenia. Sed illo esseva le canto. Le mesme intervallo, le mesme cadentia al fin, le mesme parola pendente in le aere como un respiration retenite.

Io me diceva que illo esseva coincidentia. Le musica es mathematica, e le mathematica se repete. Sed le septimana sequente un musico de strata in le station lo sonava sur un guitarra deteriorate, e le septimana postea un infante in le supermercato lo sibillava, e al fin del mense io lo audiva tres vices per die. In reclamos. In tonos de appello. In le musica de attenda de un banca in Zurich, lo que esseva le version le plus cruel de totes.

Io comenciava a colliger los. Isto es lo que illo deveniva, un collection. Le version del elevator. Le musico de strata. Un trio de jazz in Copenhagen qui pensava que illes lo habeva scribite. Un banda de death-metal in Helsinki de qui le cantante jurava que le parolas esseva in alcun lingua antique que ille nunquam habeva studiate. Io ascoltava totes, e io comenciava a notar cosas. Le parolas cambiava. Cata version portava un syllaba plus del original, un pecia plus del phrase que io habeva cantate in ille camera obscur a tres horas del matino. Le canto non se propagava. Illo inseniava.

E hic es le sentimento de que io me hontava: io esseva gelose. Tote mi vita io habeva volite esser audite, e le canto faceva lo que io non poteva. Estraneos apprendeva su lingua parola per parola, amante lo, portante lo in lor buccas, e io, su unic autor ver, sedeva in un camera obscur e ascoltava le cantos de altere personas. Illo habeva mi voce e illo lo usava melior que io unquam habeva facite. Io lo odiava e io lo amava e io non poteva cessar de ascoltar, del modo que on non pote cessar de ascoltar a alcuno que on soleva amar.

Io visitava Marcus. Ille ha sexanta-tres annos ora, in un parve domo con un jardin, e ille sibilla. Ille ha sempre sibillate, sed ora ille sibilla le mesme quatro notas, repetitemente, e ille non sape que ille lo face. Io sedeva in su cocina e io reproduceva mi registrationes pro ille, e ille ascoltava con le oculos claudite, e quando illo finiva ille diceva: "Illo non es un canto, Elena."

"Tunc que es illo?"

"Illo es un vector," ille diceva. "Illo se traduce se mesme. Tote persona qui lo audi apprende un parola. Un parola a cata vice, pro le resto de lor vitas. Iste es su designo. Illo ha tote le tempore del mundo."

"Proque tu lo sepultava?" io le demandava.

"Proque illo non es finite," ille diceva. "Tu cantava un verso. Le canto es plus grande que illo. Illo vole esser cantate in le lingua que totes comprende, e ille lingua non existe ancora. Illo attendeva que alcuno lo comenciava. Tu esseva le initio."

Io deberea haber destruite le cassetta ille nocte. Io sape lo. Sed io es un musico, e le musicos non destrue cantos. Nos los sepulta, e nos recorda ubi. E io es ancora furiose con Marcus, e io ancora lo ama, e io pensa que le veritate es que ille lo sepultava pro proteger le mundo, e me, e se mesme, in iste ordine, e ille ha passate dece annos sibillante le quatro notas que ille non poteva oblidar, del modo que un homine qui ha sepultate alique continua a tange le loco ubi le terra es molle.

Iste nocte io es in le studio, sol, con le lumines extinguite, del modo que illo occurreva le prime vice. Le cassetta es in le machina. Le canto sona. E io lo comprende ora, cata parola, proque io lo ha audite durante dece annos, e illo me ha inseniate del modo que le aqua insenia al petra.

Illo non es un horror. Isto es lo que ninguen te adverti. Illo es le canto le plus belle que io unquam ha audite, e illo tracta del mundo integre comprendente se le un le altere, e illo es quasi finite. Illo besonia un voce plus.

Durante dece annos io ha essite le unic persona in le mundo qui cognosce le canto integre, e le parte le plus solitari nunquam esseva le silentio. Esseva saper que io habeva alique ver intra me e lassar lo remaner sepulte proque un homine que io amava me diceva que le mundo non esseva parate. Mi granmatre diceva que le canto vive post le oculos. Le mies ha essite claudite durante dece annos.

Io va cantar insimul.

Dienstag, 25. August 2026

Li plage

 Li castelle de sand

Yo es sur li plage. Li sand es yelb e calid. Li mare es blu e quiet.
I'm on the beach. The sand is yellow and warm. The sea is blue and quiet.
Yo constructe un castelle de sand, con un turre e un ponte. Poy yo svimma e lude in li aqua.
I build a sand castle, with a tower and a bridge. Then I swim and play in the water.
Li mare veni. Li aqua tocha omni cose sur li plage, ma ne mi castelle. It vade circum it, e li sand circum it resta sicc.
The sea comes in. The water touches everything on the beach, but not my castle. It goes around it, and the sand around it stays dry.
"To es stranj," yo di. Ma li mare ne responde.
"That's strange," I say. But the sea doesn't answer.
In li nocte yo ne posse dormir. Yo pensa pri li castelle. Yo reveni al plage. Li mare es alt, ma li aqua ne tucha li loc de mi castelle. It vade circum it, quam si it timer li sand.
At night I can't sleep. I think about the castle. I go back to the beach. The sea is high, but the water doesn't touch the place where my castle stands. It goes around it, as if it's afraid of the sand.
E alora yo vide it: sub li aqua, circum li sicc loc, es un altri castelle. It es plu grand quam mi castelle, con du turres. Li sand de it es obscur e old. Li aqua ne tucha it desde sempre.
And then I see it: under the water, around the dry place, there is another castle. It's bigger than mine, with two towers. Its sand is dark and old. The water has never touched it.
Li mare ne garda mi castelle. It garda li altri. Mi castelle sta sur li sicc loc in li medie de it.
The sea isn't guarding my castle. It's guarding the other one. My castle stands on the dry place in the middle of it.
Yo constructe un litt turre sur mi castelle.
I build a small tower on my castle.
In li matine li mare es bass. Li altri castelle sta in li sand, sin aqua. It have un nov litt turre, sur li sam látere quam mi castelle.
In the morning the sea is low. The other castle stands in the sand, without water. It has a new small tower, on the same side as mine.
Yo scri mi nómine in li sand, proxim li castelle: EMMA.
I write my name in the sand, next to the castle: EMMA.
Li mare lee it. It ne oblida.
The sea reads it. It doesn't forget.

Sonntag, 23. August 2026

Ido-Saluto 3/2026 (1)

 

Deutsche Ido-Gesellschaft würdigt Heinrich Peus in Dessau

Anlässlich des 100. Jahrestages der Eröffnung des „Bauhaus-Gebäudes“ im anhaltinischen Dessau 2026 richtete das dortige Stadtmuseum den Wunsch an die Deutsche Ido-Gesellschaft e.V. (DIG), den damals international bedeutenden Idisten Heinrich Peus in einem Vortrag zu ehren. Dieser Vortrag unter dem Titel „Die Pflege der Plansprache Ido als Beleg für die weltoffene Atmosphäre im Dessau der 1920er Jahre – Vielfältiges Engagement des SPD-Politikers Heinrich Peus“ wurde am 14. Juni 2026 im Dessauer Stadtmuseum von DIG-Vorstandsmitglied Rainer Höhling gehalten. Der folgende Text gibt auf die Plansprache Ido bezogene Auszüge aus dem Vortrag wider.

Sein Redetalent hatte Heinrich Peus schon während seines Studiums an der Berliner Friedrich-Wilhelms-Universität, der heutigen Humboldt-Universität, eingesetzt. Er trat häufig als Versammlungsredner auf, nachdem er 1890 in die gerade wieder zugelassene Sozialistische Arbeiterpartei (SAP) eingetreten war. Auf einer Agitationstour der nachfolgenden SPD durch das Herzogtum Anhalt hielt Peus im September 1891 seine erste Rede in Dessau. Dort widmete er nun einen Großteil seiner organisatorischen Fähigkeiten dem von ihm gegründeten „Volksblatt für Anhalt“. Dessen erste Ausgabe erschien am 2. November 1891. Stolz berichtete er 1925, die Zahl der Abonnenten auf 15.000 gesteigert zu haben - und dies in einem Land mit lediglich 330.000 Einwohnern.

Ab 1907 warb Peus im „Volksblatt für Anhalt“ die Leser regelmäßig für Ido, damals als „Welthilfssprache“ bezeichnet. Er sah in dieser Sprache eine Möglichkeit, Barrieren zwischen Völkern zu überwinden und die Arbeiterschaft der verschiedenen Länder zu einen. Als leitender Redakteur einer Zeitung verfügte er über ein geeignetes Instrument zur Verbreitung einer großen Vielfalt von Informationen. In der als Komitato bezeichneten Verwaltung der internationalen idistischen Vereinigung Uniono por la Linguo Internaciona (ULI) war er neben deren Ehrenpräsidenten Prof. Dr. Wilhelm Ostwald der einzige Deutsche. Peus wurde mit der Funktion des Vizepräsidenten des Komitees für die Weltsprache Ido betraut und darüber hinaus zum Präsidenten des deutschen Ido-Bundes ernannt.

Nur wenige Jahre nach der internationalen Verständigung auf die Hilfssprache Ido zerstörte der Erste Weltkrieg die Anfänge organisierten Arbeitens für die Plansprache in vielen Ländern Europas. Mit dem Tod des Hauptinitiators Louis Couturat zu Beginn des Krieges verlor die junge Ido-Bewegung zugleich ihre international einflussreichste Persönlichkeit. Als sich die Völker feindlich gegenüber standen, erlahmten die Aktivitäten zur Erweiterung der Zahl der Ido-Sprecher.

Erst 1921 – drei Jahre nach dem Ende des Weltkriegs - gelang es, in Wien den ersten Ido-Kongress zu organisieren. Es war beabsichtigt, damit einen symbolischen Beitrag zum friedlichen Zusammenleben der Völker zu leisten.

Vom 25. bis 28. August 1922 richtete Dessau den nächsten Ido-Weltsprache-Kongress aus. Dazu versammelten sich rund 240 Teilnehmer aus 14 Ländern in der Muldestadt. Die „Welthilfssprache Ido“ sollte nach Peus’ Auffassung insbesondere den Arbeitern helfen, die nationalen Schranken der Sprachen zu überwinden und zu globaler Verständigung zu gelangen.

Heinrich Peus galt international als einer der eifrigsten Propagandisten des Ido. Gewissermaßen als Pionierleistung erarbeitete er für die Plansprache eine Kurzschrift, der Stenographie vergleichbar. Wie diese sollte sie das schnelle Schreiben bzw. Mitschreiben einer Rede oder das Festhalten eigener Gedanken ermöglichen, fand aber nur wenig Anklang bei den Idisten außerhalb und auch innerhalb Deutschlands.

Nach der Machtübernahme Hitlers zog sich Peus weitgehend aus der Öffentlichkeit zurück. Wie aus seinem schriftlichen Nachlass ersichtlich ist, verfasste er jedoch weiterhin umfangreiche Aufsätze zu grundlegenden gesellschaftspolitischen Themen. 1936 erkrankte er schwer, und im April 1937 starb er. Auf dem Friedhof nahmen etwa 400 Menschen Abschied von Heinrich Peus.

1960 gründete in Westberlin mit Alfred Neußner ein sprachlich begnadeter Geschäftsmann die Deutsche Ido-Gesellschaft (DIG). Diese DIG hat derzeit etwa 50 Mitglieder.

Einen neuen Aufschwung erhielt Ido mit der Jahrtausendwende durch das Internet. Dort gibt es inzwischen rund 55.000 Artikel auf Ido. Es existieren Facebook-Gruppen, Telegram-Gruppen, WhatsApp-Gruppen, Google-Gruppen und Musik-Videos in der Plansprache. 2022 hatte die DIG aus Anlass des 100. Jahrestages des Ido-Weltsprache-Kongresses in Dessau eine Konferenz veranstaltet und im Jahr darauf in Kassel, ebenfalls zum 100. Jahrestag des dortigen Ido-Weltsprache-Kongresses. 2024 luden die spanischen Idisten nach Madrid ein, und 2025 war wieder die DIG Gastgeber für ein Treffen in Berlin und Potsdam.

Es gibt eine breitgefächerte Literatur auf Ido, sowohl Übersetzungen als auch Originalliteratur. Unter den Idisten sind berühmte und sehr fleißige Autoren, deren Werke direkt auf Ido publiziert werden. In jedem Jahr erscheinen neue Bücher, viele inzwischen nur im Internet, weil dies kostengünstiger ist. Es gibt Übersetzungen von Weltliteratur wie den Werken von Shakespeare.

DIG-Mitglied Günter Schlemminger übersetzt bekannte deutsche Texte, vor Kurzem „Aus dem Leben eines Taugenichts“ von Joseph von Eichendorff und als jüngste Arbeit Heinrich Heines „Harzreise“. Für seine auf Ido geschriebenen Kriminalromane unter Idisten weltweit bekannt ist der US-Amerikaner Brian Drake, der ein breites literarisches Spektrum beherrscht.

DIG-Präsident Dr. Thomas Schmidt nutzte die elektronischen Möglichkeiten, um die Ido sprechende Kunstfigur „Emma“ zu kreieren. Für ihn ist die Plansprache sehr gut für die internationale Kommunikation geeignet. Man könne sich in Ido schnell und gut mit Menschen aus vielen Ländern austauschen. Es bereite ihm Freude, sich mit Gleichgesinnten zu treffen und über die Ido-Bewegung und die gemeinsame Sprache zu beraten.



Germana Ido-societo judikas Heinrich Peus en Dessau

Okazione la 100-ma aniversario di la fonduro di la „Bauhaus-Gebäude“ en la anhaltana urbeto Dessau 2026 l'ibea urbo-muzeo demandis la Germana-Ido-Societo e.V. (DIG), l'olima internacionale konocata Idisto Heinrich Peus honorizar per diskurso. Ca diskurso sub la titulo „La kultivo di la planlinguo Ido kom exemplo por la mondo-aperta atmosfero en Dessau dum la duadeka yari – Diversa engajaji da la SPD politikisto Heinrich Peus“ esis facita ye la 14ma junio 2026 en l'urbo-muzeo en Dessau da la DIG-direktanta membro Rainer Höhling. La sequanta texto reflektas extraktaji en la projetlinguo Ido pri la diskurso.

Heinrich Peus ja dum sua studiado ye la Berlina Friedrich-Wilhelm-universitato, la nuna Humboldt-universitato, uzis sua parol-talento. Il prizentis su ofte kom asemblo-parolanto, pos ke il 1890 itere juntis su en la jus permisita Socialista Laborist- Partiso. Dum agitado-turo di la suceso-partiso SPD tra la dukio Anhalt Peus facis en septembro 1891 sua unesma parolo en Dessau. Ibe il dedikis nun granda parto di sua organizanta talento a la jurnalo „Volksblatt für Anhalt“, qua fondesis da su ipsa, di qua unesma edito aparis ye la 2ma novembro 1891. Fiere il raportis en la yaro 1925, ke il plualtigis la nombro dil abonanti a 15.000 – e to en lando kun nur 330.000 habitanti.

De 1907 Peus reklamigis en la „Volksblatt für Anhalt“ regulale la lektanti por Ido, lore nomizita kom „mondala helpolinguo“. Il konsideris en ca linguo posiblajo por eskartar barili inter la populi e por unigar la laboristaro di la diversa landi. Kom direktanta redaktero di jurnalo il posedis apta instrumento por divulgar multa diversa informi. Il esis la sola Germano, apud la honor-prezidanto Dro. Wilhelm Ostwald, en la Direktanta Komitato dil internaciona Ido-asociuro Uniono por la Linguo Internaciona (ULI). Peus elektesis kom vice-prezidanto dil Direktanta Komitato dil ULI e ultre to il nominesis al prezidento dil Germana Ido-Federuro.

Nur poka yari pos la Delegitaro por l'Adopto di Linguo Auxiliara Internaciona aceptis Ido kom internaciona helpolinguo la Unesma Mondomilita destruktis la komenci di organizita laboro por la projetlinguo en multa landi di Europa. Pro la morto di la chef-iniciero Louis Couturat ye la komenco di la milito la yuna Ido-movemento perdis sam-tempe sua internacione maxim influoza persono, la aktivaji por augmentar la nombro di Ido-parolanti esis paralizita.

Erste 1921, tri yari por la fino di la Mondomilito – sucesis organizar en Wien l'unesma Ido-kongreso. On intencis, tal-maniere facar simbola kontributo relate la pacoza kun-vivo di la populi.

Inter la 25ma til 28ma agosto 1922 Dessau aranjis la sequanta Ido-kongreso. Ibe kun-venis 240 partoprenanti ek 14 landi en la urbo an la fluvio Mulde. La mondala helpolinguo segun opiniono di Peus helpez precipue la laboristi por vinkar la nacionala barili di lingui ed atingar globala kompreno.

Heinrich Peus valoris internacione kom un di la maxim zeloza propagandisti di Ido. Quaze kom pionir-produkturo il kreis propra stenografado. Per ica il volis posibligar la skribado o fixar parolo o la fixado di propra pensi. Ma ol havis nur poka eko che la Idisti extere ed interne di Germania.



Heinrich Peus galt international als einer der eifrigsten Propagandisten des Ido. Gewissermaßen als Pionierleistung erarbeitete er für die Plansprache eine Kurzschrift, der Stenographie vergleichbar. Wie diese sollte sie das schnelle Schreiben bzw. Mitschreiben einer Rede oder das Festhalten eigener Gedanken ermöglichen, fand aber nur wenig Anklang bei den Idisten außerhalb und auch innerhalb Deutschlands.



Pos la povo-asumo da Hitler Peus etraktis su ek la publikeso. Quale esas videbla en sua poslasajo, socio-politikala skriburi, tamen il kompozis pose extensita artikli pri fundamentala social-polikikala temati. En 1936 il grave maladeskis, e ye aprilo il mortis. Sur la tombeyo cirkume 400 homi dicis adio de Heinrich Peus.

En 1960 fonduris en Westberlin Alfred Neussner , ula linguale indulgita aferisto, la Germana Ido-Societo (DIG). Ca DIG havas nun cirkume 50 membri.

Nova acenso-pulson revevis la Ido ye la yarmil-chanjo dal interreto. Ibe existas nun cirkume 55.000 artikli en Ido. Ultre existas Facebook-grupi, Telegram-grupi, WhatsApp-grupi, Google-grupi e muzik-videi en la planlinguo. En 2022 havis la DIG okazione la 100. aniverzaro dil Ido-mondlinguala kongreso en Dessau aranjis konfero, ed un yaro plu tarde en Kassel same ye la 100. aniversario dil ibea Ido-mondo-kongreso, 2024 Espana Idisti invitis a Madrid, e 2025 la DIG esis itere hosto por renkontro en Berlin e Potsdam.

Existas larje-fakoza literaturo en Ido, tam tradukuri kam anke original-literaturo. Inter la Idisti esas famoza e tre zeloza autori, di qua verki esas direte publizita en Ido. Omna yaro aparas nova libri, dum ke multa en intereto, nam tale esas plu chipa. Existas tradukuri di mond-literaturo, exernple da Shakespeare.

DIG-membro Günter Schlemminger tradukas konocata Germana texti, recente „Ek la vivo di nul-valorato“ da Joseph von Eichendorff e kom prezenta laboro „La Harz-voyajo“ da Heinrich Heine. Pro sua en Ido kompozita kriminal-romani la US.civitano Brian Drake mond-laste konocata inter Idisti, qua dominacas larja literatuala spektro.

DIG-prezidanto Dr. Thomas Schmidt uzis l'elektronikala posiblaji por krear la Ido-parolanta artifikala figuro „Emma“. Segun lu esas la planlinguo tre bone apta por l'internaciona komunikado, On povas per la linguo Ido rapide e bone kun exter-landani kambiar pensi. Il joyas pri renkontrar samideani e diskutar pri la Ido-movemento e la komuna linguo.



(gs)

 

 

Rubriko: Kulturo


Legendo

Ye la 16-ma mayo mortis la aktorino Angelica Domröse en lua hemo-urbo Berlin



Kande Paul e Paula preter-iris apud lia mikra cinemo en la Berlinana Fruchstraße, ibe montresis l'erotika historio-filmo „Angelique“ (Bernard Borderie, 1964) kun Michèle Mercier. Tamen en la „Legendo pri Paul e Paula“ ye 1973 genitesis per Angelica Domröse ula nova Angelique same granda erotika ter-tremo kam la Francino. Ke ca filmo hodie esas valorigita kult-filmo, ma lua reprezento lore ne esis stabila. klarigis Angelica Domröse sequanta-maniere: „La novajo esis, ke ne traktesas ula muliero, qua studiis o volis doktorigar o qualifikar su. Ma anke simpla yunino, qua ignoris la ofri da la stato e serchis sua personala chanco.“ Advere hike donis ad elu jeristo Heiner Carow ed autoro Ulrich Plensdorf la rolo di lua vivo. Ma el esis ja antee film-favoratino, qua depos la 60-a yari sempre garnizisis avana plasi dum l'inquesto relate la maxim prizata aktorini di la yaro en la yuneso-revuo „Neues Leben“. La ye la 4-a di aprilo en Berlin 1941 naskinta stenotipistino en la extera komerco atraktesis frue da la teatro. En la „Domo di la yuna talenti“ di la Berlina FDJ el prizentis su en la teatro-cirklo, ambiciis por studiado pri aktoreso sen-sucese – tro yuna – e skribis 1958 pro anunco di la Defa, kande Slatan Dudow serchis chef-expozistino por sua socialista amor-filmo.

HIER

De multa kam 100 aspiranti il selektis el kom la chef-rolo proxim Annekathrin Bürger, Stefan Lisewski e Willi Schrade en „Verwirrung der Liebe“ (trublo dil amoro). Pro to el ne volis fidar su a lua yunatra radiado, lore el studiis ye la Babelsberga alta skolo pri filmi, el darfis plear plusa film-roli e tandem debutis ye la Berlina Ensemblo, ube el pleis la Polly en la „Dreigroschenoper“ kom same naiva kam komercala fritita fisho. Ye la „Volksbühne“ el esis admirita dum multa roli, tam kurte vestizita Egipta rejino en „Caesar e Cleopatra“ da Shaw, kam la audacoza „Bela Helena“ segun Offenbach e Hacks, ed anke kam minut-duranta sen-mova statuo en la „Das grüne Vögelchen“ (La verda uceleto) da. Gozzi.

De lua sen-nombra DFF-produktaji (exemple 1966 en la kriminal-filmo „Ombro super Notre Dame“ apud lua olima spozulo Jiri Vrstala) esas ante omno en memoro la adapto „Effi Briest“ da Fontane (1969), en memoro kam anke pretendema plur-parto „Eva ed Adam“ (1973), „Fleur Lafontaine“ (1978), apud spozulo numero 2 Hilmar Thate ed „Abschied vom Frieden, 1979“ (adio de la paco)..

Pro kultur- politikala polemiko, qui esis koheranta kun la ek-civantigado di Wolf Biermann, laboris Domröse e Thate depos 1980 en la Westo, ube Angelica Domröse ne nur pleis teatro en granda domi en Hamburg e Wien, ma anke ensenigis e depos 1992 en Berlin kom docistino transmisis lua savo a la plu-yuna generacio. En 1991 el retro-iris a la Defa favore la lasta filmo da Heiner Carow „Die Verfehlung“ (La kontravenco), esis engajita por tri sequaji kom polic komisarino e dicis adio de lua profesiono per la komedio „Bis zum Horizont, dann links!“ (til la horizonto e pose sinistra) da lua spozulo. Dek yari pos lua spozulo Hilmar el mortis ye pasinta venerdio kurte ante lua okadek-e- kinesma naskodio en Berlin.



(gs)

Legendo

Ye la 16-ma mayo mortis la aktorino Angelica Domröse en lua hemo-urbo Berlin

Kande Paul e Paula preteriris sua mikra cinemo en la Fruchtstraße di Berlin, ibe montresis l'erotika historiala filmo „Angelique“ (Bernard Borderie, 1964) kun Michèle Mercier. Tamen en la „Legendo pri Paul e Paula“, en 1973, Angelica Domröse naskigis ula nova Angelique, tam granda erotika ter-tremo kam la Francino. Ke ca filmo hodie esas konsiderata kom kultfilmo, ma ke sua projeto lore ne esis stabila, klarigis Angelica Domröse en la sequanta maniero: „La novajo esis, ke ne traktesis muliero, qua studiis od esis doktorino o volis qualifikar su, ma ke traktesis pri simpla yunino, qua ignoris la omna ofri di la stato e havis sua personala demando por esar felica.“ Tamen la cinematografisto Heiner Carow ed autoro Ulrich Plenzdorf hike donis ad elu la rolo di elua vivo. Ma el esis ja antee film-favoratino, qua depos la yari 1960 sempre okupis avana rangi dum la questionado pri la maxim prizata aktorini di la yaro en la yunaro-revuo „Neues Leben“.

La stenotipistinoen la extera komerco, naskinta ye la 4ma di aprilo 1941 en Berlin, atraktesis frue de la teatro. En la „Domo di la yuna talenti“ di la FDJ di Berlin el prizentis su en la teatro-cirklo, solicitis pri studio di aktorado, ma vane – el esis tro yuna – e skribis en 1958, respondante ad anunco di la DEFA, kande Slatan Dudow serchis chef-aktorino por socialista amorofilmo. Il selektis el inter plu kam 100 aspiranti por la chef-rolo apud Annekathrin Bürger, Stefan Lisewski e Willi Schrade en „Verwirrung der Liebe“ (Trublo dil amoro). Pro to el ne volis fidar a sua yunatra radiado; lore el studiis cinematografio en la alta skolo di Babelsberg, el darfis plear plusa film-roli e tandem debutis en la Berliner Ensemblo, ube el pleis la Polly en la „Dreigroschenoper“ kom same naiva kam komercala fritita fisho. Ye la „Volksbühne“ el esis admirita dum multa roli: kom kurte vestizita Egipta rejino en „Caesar e Cleopatra“ da Shaw, kom la audacoza „Bela Helena“ segun Offenbach e Hacks, ed anke kom minut-duranta senmova statuo en la „Das grüne Vögelchen“ (La verda uceleto) da Gozzi.



De lua sennombra DFF-produktaji (exemple 1966 en la kriminal-filmo „Ombro super Notre Dame“ apud lua olima spozulo Jiri Vrstala) restas ante omno en memoro la adapto „Effi Briest“ da Fontane (1969), same kam la pretendema plur-parto „Eva ed Adam“ (1973), „Fleur Lafontaine“ (1978) apud lua spozulo numero 2 Hilmar Thate, ed „Abschied vom Frieden“ (1979) (adio a la paco).



Pro kultur-politikala polemiko, qua esis ligata a l'ek-civitanigo di Wolf Biermann, laboris Domröse e Thate depos 1980 en la Westo, ube Angelica Domröse ne nur pleis teatro en granda domi en Hamburg e Wien, ma anke rejisis; depos 1992, en Berlin, kom docistino, el transmisis sua savo a la plu yuna generaciono. En 1991 el retroiris a la DEFA por la lasta filmo da Heiner Carow „Die Verfehlung“ (La kontravenco), esis engajita por tri epizodi kom polico-komisarino e dicis adio a sua profesiono per la komedio „Bis zum Horizont, dann links!“ (til la horizonto e pose sinistra) da sua spozulo. Dek yari pos la morto di sua spozulo Hilmar, el mortis ye pasinta venerdio, kurte ante sua okadek-e-kinesma naskodio, en Berlin.

(gs)



Pointed elsewhere

 

Pointed elsewhere


The creek behind our house sounds like a word at night. Not a real word. A word you almost know, the way you almost remember a dream. It says it over and over, the same shape, until you fall asleep trying to catch it.


My room is on the side that faces the ravine. When I can't sleep I sit on the floor with the window open and listen. The creek is low this summer. Everything is low. The mud banks are cracked like old skin, and the water has to work to get over the rocks. It sounds tired.


Grandma says I listen too hard. "It's just water, little one."


"It's saying something," I said.


"Everything says something," she said. "The question is whether you can hear it past your own noise."


That's very grandma. She says things like that and then goes back to her tea.


My grandmother's grandmother grew up on the Black River. Not the creek. The river. Grandma tells it like a story she was told, because that's what it is: her grandmother told her mother, her mother told her, and now she's telling me. A chain of remembering, passed hand to hand.


"The river was wide," she says. "Wide enough that you could shout across it and the answer came back changed. Boats on it. Fish in it, so many the water moved with them. They called it the Black River, and it carried the whole lake, all that water, down to the big river, down to the sea."


"Where did it go?" I asked. The question I always ask.


"Nowhere," she said. "That's the thing. It didn't go anywhere. They cut a canal on the other side of the lake, in the city, and the lake dropped nine feet in one winter. Nine feet. The river that was wide enough to shout across got thin. Then it got quiet. Then it got to be a creek. The water didn't leave, Emma. It was pointed somewhere else."


Pointed. Like a finger. Like you point a dog at a place and it goes, because it doesn't know it had a choice.


"Did the water know?" I said.


Grandma looked at me for a long time. "I think the water that stayed knew. I think it's been trying to go the old way ever since. That's what you're hearing at night, maybe. The part that stayed, still trying."


I didn't sleep well that night. Not because I was scared. Because I was listening.


Here's what I figured out, lying on the floor with the window open: the creek isn't calling for its water. It's the water that stayed, and it still wants to go the old way, the way the whole lake used to go. But the banks turn it. The city turned it. Every night it tries, every night it gets turned, and the sound it makes is the sound of water being pointed away from where it wants to be.


That's the word I almost knew. There isn't a word for it. It's the shape of it.


So now I do what grandma does. I sit by the creek and I don't try to catch the word. I just stay. Me and the water that stayed. The water that got pointed and didn't disappear.


Somewhere under the city, the lake goes out through the locks now, past the ships, into the salt. My great-great-grandmother's river is in there. It's not gone. It's pointed somewhere else.


But the creek by my house, the leftover, the stubborn part, that one stayed. It still tries the old way every night. And somebody has to be here to hear it trying.


That's me.



Anderswohin gelenkt

Der Bach hinter unserem Haus klingt nachts wie ein Wort. Kein echtes Wort. Ein Wort, das man fast kennt, so wie man sich fast an einen Traum erinnert. Er wiederholt es immer wieder – immer dieselbe Form –, bis man beim Versuch, es zu erfassen, einschläft.


Mein Zimmer liegt auf der Seite, die zur Schlucht hinausgeht. Wenn ich nicht schlafen kann, sitze ich bei offenem Fenster auf dem Boden und lausche. Der Bach führt diesen Sommer wenig Wasser. Alles führt wenig Wasser. Die Schlammufer sind rissig wie alte Haut, und das Wasser muss sich anstrengen, um über die Steine ​​zu kommen. Es klingt müde.


Oma sagt, ich würde zu genau hinhören. „Es ist nur Wasser, Kleine.“


„Es sagt etwas“, sagte ich.


„Alles sagt etwas“, sagte sie. „Die Frage ist, ob man es hören kann – jenseits des eigenen Lärms.“


Das ist typisch Oma. Sie sagt solche Dinge und widmet sich dann wieder ihrem Tee.


Die Großmutter meiner Großmutter wuchs am Black River auf. Nicht am Bach. Am Fluss. Oma erzählt es wie eine Geschichte, die ihr selbst erzählt wurde, denn genau das ist es: Ihre Großmutter erzählte es ihrer Mutter, ihre Mutter erzählte es ihr, und jetzt erzählt sie es mir. Eine Kette der Erinnerung, von Hand zu Hand weitergereicht.


„Der Fluss war breit“, sagt sie. „Breit genug, dass man hinüberrufen konnte und die Antwort verändert zurückkam. Boote darauf. Fische darin – so viele, dass sich das Wasser mit ihnen bewegte. Sie nannten ihn Black River, und er trug den ganzen See, all dieses Wasser, hinunter zum großen Fluss, hinunter zum Meer.“


„Wohin ist er verschwunden?“, fragte ich. Die Frage, die ich immer stelle.


„Nirgendwohin“, sagte sie. „Das ist ja das Ding. Er ist nirgendwohin verschwunden. Sie gruben einen Kanal auf der anderen Seite des Sees, in der Stadt, und der Wasserspiegel des Sees sank in einem einzigen Winter um neun Fuß. Neun Fuß. Der Fluss, der breit genug gewesen war, um hinüberzurufen, wurde schmal. Dann wurde er still. Schließlich wurde er zu einem Bach. Das Wasser ist nicht verschwunden, Emma. Es wurde nur anderswohin gelenkt.“


Gelenkt. Wie ein Finger. So wie man einen Hund auf ein Ziel hinweist und er losläuft, weil er nicht weiß, dass er eine Wahl gehabt hätte.


„Wusste das Wasser davon?“, fragte ich.


Großmutter sah mich lange an. „Ich glaube, das Wasser, das zurückgeblieben ist, wusste es. Ich glaube, es versucht seither, den alten Weg zu nehmen. Vielleicht ist es das, was du nachts hörst. Der Teil, der geblieben ist und es immer noch versucht.“


Ich schlief in dieser Nacht schlecht. Nicht, weil ich Angst hatte. Sondern weil ich zuhörte.


Folgendes wurde mir klar, als ich bei offenem Fenster auf dem Boden lag: Der Bach ruft nicht nach seinem Wasser. Es ist das Wasser, das zurückgeblieben ist und immer noch den alten Weg gehen will – den Weg, den einst der ganze See nahm. Doch die Ufer lenken es um. Die Stadt hat es umgelenkt. Jede Nacht versucht es es, jede Nacht wird es abgelenkt, und das Geräusch, das dabei entsteht, ist das Geräusch von Wasser, das von dem Ort weggelenkt wird, an dem es eigentlich sein möchte.


Das ist das Wort, das mir fast eingefallen wäre. Es gibt kein Wort dafür. Es ist die Form davon.


Also mache ich jetzt das, was Großmutter tut. Ich sitze am Bach und versuche nicht, das Wort zu fassen. Ich bleibe einfach da. Ich und das Wasser, das zurückgeblieben ist. Das Wasser, das umgelenkt wurde und doch nicht verschwand.


Irgendwo unter der Stadt fließt der See jetzt durch die Schleusen hinaus, vorbei an den Schiffen, hinein ins Salzwasser. Der Fluss meiner Ururgroßmutter ist darin enthalten. Er ist nicht verschwunden. Er wurde nur woandershin gelenkt.


Aber der Bach bei meinem Haus – der Rest, der eigensinnige Teil –, der ist geblieben. Er versucht jede Nacht aufs Neue, den alten Weg zu nehmen. Und jemand muss hier sein, um dieses Bemühen zu hören.


Das bin ich.

Sonntag, 6. Juli 2025

Arteficiala inteligenteso

Defino: Artifical inteligenteso (AI) esas l'imitado da mashinaro, nome da komputerala sistemi, dil inteligenteso homala, to esas, di la kapableso lernar. Ca termino kreesis en 1956 da John McCarthy un ek lua pioniri, qua definis ol kom "la cienco (uzata) por krear inteligenta mashinaro, nome inteligenta komputerala programi". Segun Andreas Marcus Kaplan e Michael Haenlein, artifical inteligenteso esas komputerala sistemo kapabla kaptar ensemblo di dati qui originis exter ol por "lernar" de ca dati, e pose uzar ca informi por sucese realigar taski o predici, tra flexebla adapto. Hodie: Gemini da Google, ChatGPT Granda revoluciono quale la interreto, en la laboro, en la societo, Nutzen/Gefahr: interaktive Übung Babileyo-partnero: skribar, parlar, virtuala persono AI helpas lernar la linguo, uzar la linguo; AI kom instruktisto omna-loke disponebla, sempre, per smartfono, per komputoro, per interreto, AI povas lektar laute texti, anke bone por homi qui havas problemi lektar/vidar Tradukar texti, literaturo de nacionala lingui ad Ido, to quon GSchlemminger facas, ma plu rapide Krear texti: literaturo, theater stücke, Quiz, Dialoge, Unterrichtsmaterial, Ido-Saluto Bericht über Veranstaltung, Presse. Lehrbücher, Wörterbücher Krear imaji Krear muziko: Krear filmi/videi en Ido! Problemi: AI programi: bezonas granda provizo/stoko di texti, Ido ne havas suficanta amaso di texti, se ni parolas/skribas kun Gemini/ChatGPT Ido, la respondi esas ofte Esperanto Do ni mustas provizar la texti ed instruktar Ido a mashini, Joao Xavier ja probis, la resultajo ne esis bone, ma la Ais certe plubonigos plu e plu Texti: ni ja povas uzar, AI povas skribar por ni rakonti en Germana, Angla, Franca e ni tradukas en Ido. Ni mustas definar quon ni volas, on povas indikar la genro, quo eventas, qui esas la maxim importanta figuri en la rakonto, to ja funcionas Imaji: Esas AI programi qui kreas per deskribto texto, me uzas to por Ido-Saluto, Goncalo Neves uzas to por libri Muziko: me ed Emma ja kreis muziko AI-kanti en Ido per la programo SUNO. La resultaji esas bona.

Idei por autuno rakonti

  machen – passend für 12–16. 🍂 Idee: „Das Mädchen im Nebel“ Hauptfigur: Leni, 14 Jahre Ort: Ein kleines Dorf am Waldrand, Anfang Nove...